Kolumn DN 2011-02-04

I bubblornas värld

-------
Om att skjuta verkligheten på framtiden.
------

JAG LÄSER med jämna mellanrum att vi befinner oss i en bubbla av något slag, osäkert vilken. Närmast till hands ligger en bostadsbubbla. Det finns också farhågor om en råvarububbla, obligationsbubbla, guldbubbla, ny finansbubbla, etc. Sedan finns förstås eurobubblan som ingen förutsåg när världens ekonomiska makthavare samlades i Davos för drygt ett år sedan. 
Med en bubbla menas en verklighet som inte tål att utsättas för misstro, än mindre att stickas hål på. Euron var redan från början en bubbla, medvetet konstruerad för att tvinga fram en verklighet som ännu inte fanns. Den omedelbara bubbeleffekten av Greklands inträde i eurozonen var att den grekiska staten fick låna pengar på villkor som inte motsvarades av dess statsfinansiella förmåga, vilket Grekland utnyttjade till att fuska med räkenskaperna istället för att anpassa förmågan till villkoren. Hade Grekland gjort det senare hade bubblan hållit och tjänat sitt syfte. 
Den uttalade avsikten bakom införandet av en gemensam EU-valuta var att tvinga fram en tätare samordning av statsfinanserna i medlemsländerna och på sikt en samordnad finans- och skattepolitik. De flesta insåg att det bara var en tidsfråga innan olikheterna mellan euromedlemmarnas ekonomier skulle kräva en sådan. Den makt över statsfinanserna som euroländerna inte självmant kunde förmå sig till att lägga i gemensamma EU-händer, skulle försvaret av den gemensamma valutan så småningom tvinga dem att förlägga just där.
Euron var ett luftslott byggt på förhoppningen att marken skulle närma sig. 
En följd av de statsfinansiella sammanbrotten i Grekland och Irland kan bli att marken faktiskt gör det och att Greklands och Irlands statsfinanser länkas samman med Tysklands Ästatsfinanser så att förtroendet för euron kommer att vila på förtroendet för EU:s statsfinanser som helhet. I den mån detta fortfarande betraktas som en utopisk idé förblir euron ett utopiskt projekt.
En inte helt osannolik följd av den pågående krisen är annars att luftslottet sjunker mot marken (skuldkriser i Portugal, Spanien etc). Det senare är det tills vidare ingen som kan föreställa sig, vilket hör till bubblans natur. Så länge bubblan håller är det ingen som kan eller vill föreställa sig något annat.

TILL VISS del är bubblor naturliga, eller åtminstone djupt mänskliga, eftersom vi människor inte lever i verkligheten som den är utan i våra föreställningar om hur den är. Eller om man så vill i en bubbla av förväntningar, drömmar, planer och visioner. Normalt tänker vi inte på detta som en bubbla eftersom vi i bästa fall förmår anpassa våra förväntningar till våra erfarenheter, eller åtminstone vet att väja innan vi slår huvudet i väggen. En sådan bubbla ser vi därför först i backspegeln och kallar den ibland för tidsandan. 
Bubblor som spricker är bubblor som inte anpassar sig, som förlorar markkontakten, som bryter sambandet mellan föreställning och erfarenhet. Nittonhundratalets totalitära ideologier och system var sådana bubblor, enorma i sin omfattning och katastrofala i sina haverier mot marken. Det som framförallt kännetecknade dessa bubblor var föreställningar om att en radikalt annorlunda verklighet (tusenårsriket, det klasslösa samhället etc) gick att genomdriva här och nu.
Kännetecknande för vår tids bubblor, de som redan spruckit och de vi befarar ska spricka, verkar istället vara föreställningar om att radikala anpassningar till radikalt nya erfarenheter kan skjutas på en obestämd framtid. Det är bubblor som tycks växa ur ett försvagat samband mellan det kortsiktiga och det långsiktiga, mellan dagens generationer och framtidens, mellan skuld och betalning. Sällan har väl uttrycket ”efter oss syndafloden” (Madame Pompadour) varit mera passande än i en tid när dagens generationer genom sitt handlande, eller brist på handlande, bokstavligen hotar att lägga framtida generationer under vatten.

MODELLEN FÖR vår tids bubblor är såvitt jag kan förstå den globala finanskapitalismen som knappt hunnit slå i marken förrän den likt en fågel Fenix återuppstår igen. De banker och finansinstitut som nyss satte samhällsordningen på spel tjänar åter pengar som aldrig förr och delar ut bonusar som om ingenting hänt och tillhandahåller bostadskrediter på villkor som är fortsatt ohållbara. Istället för att låta en radikalt ny erfarenhet (finanskraschen) förändra vår bild av verkligheten överlåter vi mötet med verkligheten åt kommande generationer. 
Innanför den brustna bubblan blåser vi snabbt en ny.
Den ultimata bubblan är annars föreställningen att vi kan lämna den jordiska verkligheten och dra till annan planet. Den amerikanska rymdstyrelsen sägs vara i full färd med att försöka hitta en sådan planet åt oss. ”Det är som bygget av de stora katedralerna, en uppgift som måste föras vidare från generation till generation”, säger en av planetforskarna (International Herald Tribune, 01.02.11)
När uppgiften som förs vidare från generation till generation är att betala skulderna på bygget och reparera skadorna är det dock inte en katedral som byggs utan ett luftslott.