Kolumn DN 2010-06-04

Israels värld

-------
GR om ett land med sin egen verklighet. 
------

JAG LÄMNAR Israel på eftermiddagen efter piratattacken. I taxin från Jerusalem till Ben Gurion-flygplatsen lanseras uttrycket i radion av en minister i den israeliska regeringen. Med piratattacken avser han inte den israeliska militära attacken på internationellt vatten mot civila fartyg lastade med människorättsaktivister och humanitärt bistånd till det blockerade Gaza. Med pirater avser han människorättsaktivisterna, som inte är några människorättsaktivister alls utan mer eller mindre beväpnade Hamasaktivister utsända av Iran i syfte att attackera Israel. Efter en stund refererar också programledaren till piraterna. 
Det påpekas flera gånger under de fyrtiofem minuter jag hinner lyssna på programmet att flera israeliska soldater skadats svårt, ja det upprepas så ofta att man snart får intrycket att det är Israel som lidit de största förlusterna. Piraterna eller om det är Hamasaktivisterna (benämningarna växlar) har varit beväpnade med järntillhyggen och knivar och kanske rentav skjutvapen som de inte tvekat att avlossa medan de israeliska vapnen på något sätt avlossats av sig själva, eller möjligen av Hamasaktivister som lyckats vrida vapnen ur soldaternas händer. I varje fall vilar allt ansvar för dödandet på Hamas, eller på Iran, eller på de massakrerade själva. 
//Allt// ansvar, nota bene. En officiell israelisk verklighetsbild, hårt tillrättalagd, backas inom loppet av några timmar upp med alltmer självsäkra förklaringar och påståenden. 
Ordet massaker används naturligtvis inte i sammanhanget. Det ord som används är lynchning. Den officiella israeliska bilden av verkligheten är att pirater eller Hamasaktivister försökt lyncha en israelisk soldat varefter Israel i nödvärn skjutit ihjäl minst nio av dem och skadat ett tills vidare okänt antal. 
Den kvinnliga programledaren är orolig över att världen inte ska förstå den israeliska verklighetsbilden, att regeringar och folkopinioner inte ska förstå att Israel lever i en verklighet och världen i en annan, att världen inte ska förstå varför Israel med full militär styrka måste ge sig ut på internationellt vatten mitt i natten för att med skarpladdade vapen äntra civila fartyg med hundratals obeväpnade människor ombord.

JAG TITTAR ut genom taxifönstret. Vi färdas på den nya vägen mellan Jerusalem och kusten, väg 443, delvis dragen på ockuperad mark och bitvis kantad av murar, vakttorn och taggtrådsrullar. Till helt nyligen var vägen helt stängd för invånarna i de palestinska byar som skymtar förbi bakom murarna och taggtråden, men sedan ett antal nya vägspärrar byggts ska byborna tillåtas använda begränsade sträckor för att kunna ta sig från en by till en annan. 
Kilometer efter kilometer av murar, vakttorn, patrullvägar och taggtråd skär idag genom centrala delar av det israelisk-palestinska landskapet; en oberäkneligt slingrande orm som hänsynslöst tränger sig fram genom olivlundar, stadskvarter och byar och ibland omringar och isolerar delar av dem. Ibland är det svårt att veta om man befinner sig utanför muren eller innanför. Ibland är det svårt att tro sina ögon. För det mesta är det svårt att förstå vad det hela har med Israels säkerhet att göra.

DET ÄR i varje fall inte av säkerhetsskäl som muren, taggtråden, bosättningarna och de segregerade bosättarvägarna i praktiken gjort stora delar av Västbanken till en del av Israel. Det är inte heller av säkerhetsskäl som Israel upprätthåller en hård militärregim runt fyrahundra fanatiska bosättare mitt i Hebrons gamla stad. Det är inte heller av säkerhetsskäl som en ring av murar och bosättningar (veritabla städer) är på väg att avskilja östra Jerusalem från en framtida palestinsk stat, och norra Västbanken från södra. 
Att den fyraåriga blockaden av Gaza, och kriget mot Gaza i december 2008, och attacken mot ”piraterna” den 31 maj 2010, har minskat Israels säkerhet istället för att öka den, börjar stå klart för allt fler av Israels vänner i världen. Också världens judar står alltmer kluvna och undrande inför den verklighetsbild som Israels politik utgår ifrån. 
Programledaren i radion gör rätt i att oroa sig; världen förstår allt mindre av Israels verklighet och Israel förstår allt mindre av världens. 
Israels verklighet bygger på att världen alltid kommer att vara ett hot mot Israel (och judarna), att Israel för alltid måste vara en militär bunker, att alla hot mot Israel kan avvärjas med en pedagogisk dos av vapenmakt, att vapen är Israels bästa vapen. 
Att vapen är palestiniernas sämsta vapen är numera uppenbart också för de flesta palestinier. Väpnade palestinier är vad Israel är bäst på att besegra. 
Den fråga som dock alltmer tränger sig på är om inte vapen har blivit ett allt sämre vapen också för Israel. De krig som Israel utkämpat de senaste åren (Libanon, Gaza) har alla visat på den militära övermaktens begränsningar. De hot mot Israel som fortsatt existerar har ingen militär lösning, inte heller hotet från Iran. Den fortsatta ockupationen av nära tre miljoner palestinier på Västbanken och i östra Jerusalem, med murar, taggtrådsrullar och bosättningar, är i grunden ett hot mot Israel, inte ett försvar. 
Så ser i alla händelser större delen av världen på saken. 
Hur länge kan Israel leva i en värld för sig?