Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 15 augusti 2018.

den stora flykten från verkligheten

När en gigantisk planet oväntat rör sig mot jorden och oundvikligen kommer att kollidera med  den och utplåna allt och alla, sätter sig Claire i en golfbil med sin son för att fly. När hennes väninna Justine frågar vart hon ska ta vägen säger hon att hon ska fly in till byn för att söka skydd. Men golfbilen fastnar och flykten ställs in och det sista som händer i Lars von Triers film Melancholia är att Claire och hennes son tillsammans med Justine sätter sig i en magisk koja som de byggt av några träpinnar och håller varandras händer.

Jag avslöjar nog inte för mycket om jag säger att det inte hjälper.

Det är flykten eller flyktförsöket som jag minns starkast i filmen, eftersom jag misstänker att jag under motsvarande omständigheter skulle fått impulsen att göra något motsvarande – dvs fly verkligheten.

Verklighetsflykt är en säreget mänsklig specialitet. Strutsen sticker inte huvudet i sanden, såvitt jag vet, men människan gör det. Inte bokstavligen förstås, men bildligen på alla möjliga vis. När amerikanerna i början av 1950-talet informerades om hur de skulle skydda sig vid en atomvapenattack (ja, det hette så då) fick de bland annat tipset att kasta sig under ett bord, dra en filt över sig och gömma ansiktet i armvecket.

För det mesta är verklighetsflykt något mera vardagligt och mindre dramatiskt och sällan något vi tänker på eftersom vi människor inte lever i verkligheten som den är utan i våra mer eller mindre verklighetsnära föreställningar om vad som är verkligt och overkligt. Vad som är verklighetsflykt i den enes ögon kan vara verklighet i den andres.           

Men verklighetsflykt är också ett slags överlevnadsmekanism; ett sätt för människan att hålla hoppet uppe också när allt hopp synes ute. Uttrycket ”att leva på hoppet”, är i grunden ett uttryck för vår benägenhet att när verkligheten tycks oss outhärdlig, sätta oss i en magisk koja och ta varandra i händerna.

Och därmed i bästa fall mobilisera den extra kraft och det extra mod som krävs för att möta också det till synes oundvikliga och det till synes hopplösa. Och därmed någon gång faktiskt överleva mot alla odds: läget var inte så hopplöst som det såg ut.

För det mesta är lite verklighetsflykt som sagt inte så mycket att orda om, och det är sällan som den verklighet vi flyr hotar vår existens och överlevnad.  

Men von Triers bild etsar sig fast.

Någon himlakropp som kolliderar med jorden behöver vi kanske inte oroa oss för än på länge, men att glaciärerna smälter och haven stiger och öknarna breder ut sig är inte längre en fråga om – utan om när och hur mycket.

Och vad som än orsakar den pågående klimatförändringen så är det är inte svårt att se hur den kommer att förändra förutsättningarna för allt liv på jorden.

Det kommer också den fortsatta exploateringen av jordens icke-förnyelsebara tillgångar att göra, och den snabba artdöden, och vårt växande globala ekonomiska och ekologiska beroende av varandra, och den fortgående befolkningsökningen. Om trettio år är vi två miljarder fler människor på jorden, det vill säga lika många fler som jordens hela befolkning var för bara åttio år sedan.

Undan hotet från atomvapnen, eller kärnvapnen som vi säger numera, flyr vi fortfarande under bordet, drar filten över huvudet, och lägger ansiktet i armvecket. Numera med en amerikansk president som flyktledare.

Och undan utmaningen från vårt växande globala beroende, flyr vi in än en gång in i nationalismens och de slutna gemenskapernas och de stängda gränsernas magiska kojor.

Jag avslöjar nog inte för mycket om jag säger att det inte kommer att hjälpa.

Det är naturligtvis en avgörande skillnad mellan att försöka fly från en planet som är på väg att krossa jorden, och att försöka fly från de stigande haven och de smältande glaciärerna. Det ena är att fly från något vi inte kan förhindra – det andra är att fly från något som vi delvis själva har förorsakat, och som vi därför delvis skulle kunna göra något åt.

Och därmed fortfarande kunna rädda både oss själva och den planet som vi människor på något sätt bär ett särskilt ansvar för – och som jag till sist tror är den enda magiska koja som kan skydda oss.