Behovet av hem
-------
Om Europas mångkulturella öde och utmaning.
------
HUR MYCKET hem behöver en människa? frågade en gång författaren Jean Améry. Jean Améry föddes i Wien 1912 som Hans Mayer, men efter att ha torterats av Gestapo och överlevt Auschwitz bytte han namn eftersom han inte längre ansåg sig höra hemma i det tyska språket och den tyska kulturen, än mindre i Tyskland eller sin barndoms Österrike. Efter befrielsen bosatte han sig i Bryssel och talade under återstoden av sitt liv franska.
Ändå fortsatte han att skriva på tyska. Också när han under tjugo år vägrade att publicera sig i Tyskland eller sätta sin fot där, skrev han på tyska. Också när han brottades med exilens och hemlöshetens problem gjorde han det på tyska.
Det mycket tyska ord för hem som Améry använder i sin fråga är Heimat.
Wieviel Heimat braucht der Mensch? frågar han.
Heimat är ett svåröversättligt ord som starkt betonar platsens och barndomens och rötternas betydelse för hemmahörigheten och som därför kom att spela en central roll i nazismens propaganda och som därför inte är ett ord jag förväntar mig att finna hos en författare som överlevt Auschwitz.
I frågan om hemmahörigheten är dock Jean Améry mycket bestämd. Och mycket tysk, vågar jag tillägga. “Det finns inget nytt Heimat”, skriver han. “Heimat är barndomens och ungdomens landskap. Den som förlorat sitt Heimat förblir en förlorare.”
Så hur mycket hem behöver en människa?
”Desto mer, ju mindre hon kan ta med sig av det”, svarar Améry.
JAG ÄR till skillnad från Améry övertygad om att människor som förlorat sitt hem genom att tvingas fly eller gå i exil allt som oftast kan bygga sig ett nytt hem någon annanstans utan att förlora särskilt mycket, i synnerhet om de kan ta något av det med sig, men jag delar Amérys respekt för hemlöshetens helvete.
Helvete är ett starkt ord i sammanhanget men att vara hemlös i Amérys bemärkelse är inte att sakna fast tak över huvudet. Det är att sakna fast mark under fötterna och känna tillvaron gunga. Det är att sakna en plats eller en krets av människor eller bådadera där man kan göra sig förstådd utan att behöva säga särskilt mycket och bli sedd utan att ständigt behöva göra sig synlig. Det är att sakna ett socialt sammanhang där det betyder något vem man är och vad man gör oavsett vem man är och vad man gör. Det är att befinna sig i ett permanent tillstånd av oordning, osäkerhet och ovisshet, vilket för nog så många människor är ett helvete.
I den bemärkelsen kan vi mycket väl bli hemlösa utan att röra oss ur fläcken och i den bemärkelsen kan hemlösheten mycket väl bli det spöke som härnäst hemsöker Europa. I varje fall riskerar miljoner människor i Europa att de kommande åren få se marken försvinna under fötterna utan att ha något fast att hålla i – än mindre ett hem att känna sig säkra i.
HEM ÄR annars Europas geopolitiska specialitet. För många hem på för liten yta, närmare bestämt, åtminstone att döma av de många europeiska krig som utkämpats för att flytta på gränser och folk och befästa ett hem på ruinerna av ett annat och som därmed gjort folkfördrivning och hemlöshet till en genuint europeisk erfarenhet. Den som har ett problem med att skilda språk, religioner och kulturer lever tätt inpå varandra, i nära beröring med varandra, har i grunden ett problem med Europa. Den mångkulturella trängseln är inte ett illasinnat påfund av Europas fiender, inte heller en följd av de senaste årtiondenas migrationsströmmar (även om de onekligen gjort sitt till). Mångkulturen är Europas öde och utmaning vare sig européerna vill det eller inte och oavsett hur många gränser de genom historien försökt befästa mellan sig.
I sanningens namn har Europa därvid ett problem med sig självt eftersom européerna (vilka de nu är) ännu inte lyckats göra ett hem av sitt öde. Många kulturer har sitt hem i Europa men den europeiska gemenskapen eller unionen har tills vidare inte blivit ett hem för någon. Trots flaggan och parlamentet och domstolen och euron har Europa i EU:s skepnad förblivit en plats där helheten är mindre än summan av delarna. Detta har om inte förr blivit uppenbart när helheten sviktar och marken gungar och behovet av något fast att hålla sig i växer och allsköns hemmahörigheter, nya som gamla, verkliga som overkliga, erbjuder sig att ersätta den säkerhet som flytt och det nya Europa alltmer börjar likna det gamla.
ATT GÖRA ett hem av Europa är ingen enkel sak och ett hem i Amérys bemärkelse kan Europa aldrig bli. Men utan ett europeiskt hus där de många hemmen på den lilla ytan kan förmås att dela tak över huvudet och mark under fötterna och om det kniper, bröd på bordet, öppnar sig en väl upptrampad stig mot europeisk splittring, försvagning och förstörelse.
”Det enda vi säkert vet om Europas framtid är att den har en lång historia emot sig”, skrev jag i en kolumn på denna plats för sjutton år sedan, och så skulle jag nog skriva också idag.
Den gången var jag övertygad om att Europa skulle övervinna sin historia och den europeiska unionen bli det hus som till sist skulle lyckas härbärgera Europas mångkulturella öde.
Jag önskar att jag i min sista kolumn för denna tidning hade kunnat vara lika övertygad, men det är jag inte.
Vårt behov av hem motsvaras inte alltid av vår förmåga att bygga det hem vi behöver.