Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, den 2 december 2018

Tungors gift

Erfarenheten av att ord kan döda sitter av familjehistoriska skäl djupt inpräntad i mig, eftersom det var ord som ytterst gjorde Förintelsen möjlig; ord som hade till syfte att förtala, förödmjuka, förfölja, och till sist förgöra.

Och därmed också erfarenheten av att ord inte bara är ord. Ord är också handlingar, ibland brutala handlingar som kan bryta ner människor, och om inte döda dem, så såra dem för livet.

Därför har jag heller aldrig riktigt förstått det lättsinne i synen på ords makt som jag tycker mig notera hos dem som menar att yttrandefriheten i princip ska vara obegränsad. Som om ord bara är ord och alltid kan bemötas med ord.

Men så snart man tar ord på det allvar de förtjänar, och inser att ord kan ha fysiska och psykiska verkningar som inga ord i världen kan göra ogjorda, inser man nog också att yttrandefriheten måste ha sina gränser, både formella och informella.

Lika lite som en jaktlicens kan ge tillåtelse att fritt döda eller såra, lika lite kan yttrandefriheten göra det. De som kämpar för rätten att använda ord för att hetsa och hata, kan i den bemärkelsen jämföras med dem som kämpar för rätten att bära skjutvapen. I USA, där rätten att bära skjutvapen är en stor sak, handlar det inte sällan om samma personer och organisationer.

Det verbala våldets och det fysiska våldets förenade företrädare, om man så vill.

Jag försöker förstå hur en i mina ögon extrem uppfattning, att också ord som syftar till att såra och döda ska omfattas av yttrandefriheten, har kommit att uppfattas som en frihetlig eller liberal hållning, men jag kan inte förstå det som något annat än utryck för en bristande erfarenhet av vad ord har visat sig kunna göra med både friheten och den liberala demokratin.

Jag förstår naturligtvis gränsdragningsproblemet, för att inte tala om problemet med vem som ska avgöra var gränsen ska dras, och med vilka medel, men jag förstår inte de som avfärdar eller förminskar problemet med ords förmåga att döda. Det faktum att ord är svåra att reglera, att yttrandefriheten förutsätter ett stort mått av självreglering, betyder inte att vi kan blunda för verkningarna av tungor som är fulla ”av dödligt gift”, för att tala med Jakobsbrevet i Bibeln.

I synnerhet inte i en tid när det dödliga giftet kan produceras och spridas med en snabbhet, och en räckvidd, och en varaktighet, som Jakobsbrevets författare inte kunde föreställa sig i sina värsta helvetesfantasier.

Ja, inte vi heller, tills alldeles nyligen.

Inte förrän de sociala medierna, eller de asociala medierna som jag hellre kallar dem, på några år bara har skapat den största revolutionen i mänsklig kommunikation sedan tryckpressen, och gjort verbal giftspridning till en barnlek.

För att stanna kvar i bibelmetaforen; de asociala medierna är de giftiga tungornas perfekta medium. Här kan vemsomhelst, i skydd av anonymitet eller falsk identitet, i miljontals ekokammare och filterbubblor världen över, sprida giftiga ord om vemsomhelst, utan minsta möjlighet för den förgiftade att försvara sig, än mindre få upprättelse. Till giftet på nätet hör ju att det kan fortsätta att verka i nätets sökmotorer, och i trådar på asociala medier, hur länge som helst. 

Saken har inte blivit bättre av att etablerade publicistiska medier, i sin iver att anpassa sig till den nya kommunikationsrevolutionen, inte bara tenderar att anpassa sin journalistik till de asociala mediernas twitterstormar och hashtagflöden, utan också till deras inbyggda brist på publicistiskt ansvar. Det som kan sägas i asociala medier och där kan skapa twitterstormar och hashtag-flöden tenderar att påverka vad som kan sägas också i publicistiska medier.

Ett slags yttrandefrihetens race to the bottom, om man så vill.

Desto bättre för yttrandefriheten, säger kanske någon.

Men det säger inte jag, som ni redan förstått. 

Det som praktiskt taget fritt kan sägas i asociala medier är också ord som kan såra och döda, och därmed ord som tär på yttrandefrihetens grundvalar.

Jag tror att det är hög tid att börja ta den sortens ord på det allvar de förtjänar.