Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 3 september 2017.

urholkningen av utbildningen

När vi någon gång i framtiden vill försöka förstå hur det gick till när stora delar av det svenska systemet för högre utbildning försvagades och urholkades samtidigt som ledande politiker pratade vitt och brett om att stärka och bygga ut det, så gör vi klokt i att ur arkiven plocka fram den promemoria med förslag till ändringar i högskolelagen och högskoleförordningen som regeringen genom sin högskoleminister, Helene Hellmark Knutsson, lade fram den 18 juli, mitt i sommaren, kanske i förhoppningen att ingen skulle lägga märke till den.

Nåväl, efter det som nu går under namnet julikrisen bör nog ingen politiker ha sådana förhoppningar, och i mina ögon är den här promemorian värd en alldeles egen kris.

Vad den föreslår är till synes inget dramatiskt, bara att en mening i lagen ska ändras så att den inte bara kräver att allt fler ska rekryteras till högre utbildning utan också att allt fler ska fås att klara av den. I synnerhet de som av olika skäl bedöms ha svårare att klara av den än andra, exempelvis de med olika former av studie- och koncentrationssvårigheter, men också de som bedöms tillhöra grupper i samhället som av olika anledningar inte getts samma möjligheter att påbörja och fullfölja en högre utbildning som andra, exempelvis på grund av fel geografisk hemvist, fel könsidentitet, fel etnisk tillhörighet, fel religion, fel ålder och fel social bakgrund.

Jag har naturligtvis inget emot att fler människor får möjlighet till högre utbildning, än mindre att de klarar av den, men jag har ett problem med en politiker som utan att blinka låter meddela att uppgiften att få allt fler människor med skiftande studieförmåga och studiemotivation att påbörja och fullfölja en krävande högre utbildning inte behöver kosta något.

Jag vet inte hur ministern har räknat, men jag kan berätta om ett antal personer i min omgivning för vilka de nya uppgifter som ständigt lagts på dem utan att de fått kosta något utan som tvärtom förväntats spara pengar, har kostat dem nattsömnen och hälsan och yrkesstoltheten, och i värsta fall också jobbet eftersom några så småningom gått in i väggen  och inte rest sig igen.

När två personer med fötterna på det akademiska verkstadsgolvet, om uttrycket tillåts, en prefekt och en studierektor vid Lunds universitet, i en debattartikel i Svenska Dagbladet dristade sig att påpeka att ministerns ekvation inte går ihop, att det inte går att ge högre utbildning åt alltfler studenter med alltmer skiftande studieförutsättningar utan att också anslå mer tid och mer resurser, fick de med vändande debattartikel från ministern till svar att det inte alls handlade om resurser utan om att byta ut en pedagogik byggd på ”traditioner” mot en pedagogik byggd på ”vetenskapligt tänkande”, och att felet därmed på något sätt var lärarnas som inte hade förstått hur de skulle sköta sitt jobb.

Inte med ett ord nämnde högskoleministern den tid och de resurser som dessa lärare redan lägger ner på studenter med särskilda studiesvårigheter och på studenter som i Sverige begåvats med den världsunika rätten att upp till fem gånger få göra om ett underkänt tentamensprov. Och att det är samma lärare som på samma tid och med samma resurser om och om igen ska ställa samman en ny tentamen för en underkänd student och sedan rätta den.

Det må vara att högre utbildning åt alla har blivit en viktig kniv i regeringens politiska verktygslåda, men om kniven görs allt slöare, om högre utbildning åt alla i praktiken betyder sämre utbildning för alltfler, om det som inte får kosta något föder den ena mänskliga kostnaden efter den andra, då undrar jag om inte julipromemorian från högskoleministern är symptom på ett långt större problem än bristen på brett deltagande i högskoleutbildningen.

På problemet med offentliga verksamheter som förväntas leverera alltmer utan att det får kosta mer.

På problemet med offentliga fasader som putsas till priset av att inredningen slits ner.

På problemet med den urholkning av offentliga verksamheter som pågår utan att vi riktigt ser och förstår hur det går till. 

När det gäller urholkningen av den högre utbildningen förstår vi nu kanske lite mer.