Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio, 1 augusti 2021.

 Apokalypsens turister

Att något är på tok med världen vi lever i är väl rätt uppenbart. 
Kanske så mycket på tok att förutsättningarna för mänskligt liv så kommer att förändras att den mänskliga civilisationen som vi känner den inte kommer att överleva. 
Den som letar efter de gängse tecknen på världens undergång, apokalypsen, behöver i varje fall inte leta länge, tecknen hopar sig; syndafloder, helvetesbränder, dödliga värmeböljor, dödliga pandemier – och privata rymdfärder för miljardärer. 
Det sista är kanske inte ett av apokalypsens gängse kännetecken, privata rymdfärder för miljardärer fanns inte när idén om apokalypsen uppfanns för några tusen år sedan. 
Men om det är något som i mina ögon förebådar något slags mänsklig undergång så är det miljardärer som mitt under en bokstavligen brinnande klimatkris tävlar om att bokstavligen bränna miljarder och åter miljarder av sina pengar för att under några minuter få vistas i vad som kallas rymden.

Och som nu tänker sig att all världens miljardärer, eller i varje fall alla de i världen som kan slanta upp några miljoner för en biljett,  ska göra samma sak, och att vi ska få något som kallas rymdturism, och att det för några tyngdlösa minuter i rymden ska anses vara helt OK att producera klimatförändrande växthusgaser i en omfattning som ger ordet flygskam en helt ny innebörd. 
När mångmiljardären Elon Musk den 15 september planerar att skjuta upp fyra rymdturister i en tredygnsbana runt jorden har koldioxidutsläppen från uppskjutningsraketen beräknats motsvara utsläppen från 395 passagerarfyllda flygplan över Atlanten.* (Se rättelse nedan.)

Vilket inte hindrar också Sverige från att vilja hänga med på rymdturismtåget. Vår rymdminister, ja vi har faktiskt en sån, Matilda Ernkrans, har lovat att uppdatera den svenska rymdlagstiftningen så att också svensk rymdturism ska bli möjlig.
Och argumenten är förstås de gamla vanliga; investeringar, tillväxt, jobb. 
Några andra argument kan i varje fall inte jag se. Något nytt om rymden lär vi oss inte, och någon nydanande forskning handlar det inte om, och även om koldioxidutsläppen kanske går att få ner med nya typer av raketbränslen, så kvarstår att rymdturism handlar om att några få individer på jordklotet på några få minuter tar sig friheten att förbruka mer energi och mer naturresurser än vad hela samhällen över stora delar av jorden förbrukar på en dag, eller en vecka, eller kanske en månad.

Det oproportionerliga bidraget från rymdturism till förstörelsen av jordens fysiska klimat är ändå bara det mindre problemet i det här sammanhanget, även om det är stort nog.
Det stora problemet, som jag ser det, är förstörelsen av samhällsklimatet.

Hur ska så kallat vanligt folk, det vill säga alla vi andra, fås att acceptera de förändringar i livsstil och konsumtion som av allt att döma krävs för att rädda vår planet undan en klimatkatastrof, om några av planetens rikaste och mäktigaste män kan räcka ett stort fett långfinger åt oss alla, och tydligt nog visa att planetens räddning inte är deras sak. 
Och därmed också tydligt nog visa vad jag tror att planeten just nu saknar mest av allt; det slags eliter, politiska och ekonomiska, som jag tror att planeten akut behöver.
Eliter som kan leda genom att föregå med gott exempel, om man så vill.
Eliter som kan inspirera oss till att göra det som måste göras, också när det som måste göras innebär en uppoffring av något slag. 
Men vem vill uppoffra sig med eliter som inte ser några gränser för vad de själva kan tillåta sig. 
Eliter som därmed bidrar till att försvaga vår förmåga att gemensamt göra det som måste göras idag för att om möjligt säkra överlevnadsvillkoren för mänskligt liv på planeten Jorden i morgon.
Elon Musk verkar åtminstone vara konsekvent i sin satsning på rymdturism eftersom han tycks ha gett upp om att rädda planeten Jorden och nu satsar sina miljarder på att kunna skicka folk till planeten Mars för att där grunda en ny mänsklig civilisation – om jag förstått saken rätt.
Fram till dess ska de som så vill och kan, erbjudas att betala några miljoner för att från rymden, i viktlöst tillstånd, som ett slags apokalypsens turister, få blicka ut över den planet som de är i full färd med att förstöra.
Mer på tok än så kan det väl knappast bli.   

———

* Jag har i efterhand blivit uppmärksammad på att jämförelsen med “395 transatlantic flights” avser 395 resor inte 395 flygplan, vilket onekligen förändrar kalkylen. Jag ber om ursäkt för detta. Dock förändrar det inte, anser jag, den grundläggande reflektionen i krönikan, om det klimatmässigt frivola och socialt utmanande i satsningen på rymdturism.