Godmorgon Världen, Sveriges Radio, 26.9.2021

Varför minnas Förintelsen?

Sverige ska få ett eget museum över Förintelsen som i huvudsak ska byggas upp kring vittnesmål och dokument från överlevande som efter kriget kom till Sverige. På regeringens uppdrag annonseras nu i pressen efter brev, dagböcker, fotografier och föremål med personlig anknytning till Förintelsen, för att bygga upp samlingarna i det nya museet. 

Det är ju nu inte så att det i Sverige saknas vittnesmål och dokument om Förintelsen. Flera svenska museer och institutioner har sedan länge ägnat sig åt att samla in bådadera. Intervjuer med överlevande i Sverige finns numera också tillgängliga online via de stora förintelsemuseerna i Washington och Jerusalem. Det är ju heller inte så att vittnesmål och dokument från överlevande i Sverige på ett avgörande sätt skiljer sig från de vittnesmål och dokument som redan finns samlade i andra förintelsemuseer och minnesarkiv. Förintelsen berörde naturligtvis Sverige och svenskarna på många sätt, men med själva förintelseförloppet hade Sverige lyckligtvis inget att göra. 

Syftet med det svenska museet är, läser jag, ”att utveckla och förmedla kunskap och forskning om Förintelsen som historiskt skeende”, men någon ny kunskap om själva Förintelsen lär inte det nya museet kunna bidra med.

Förintelsen är idag förmodligen den mest utforskade historiska händelsen i modern tid. För den som idag vill veta allt om Förintelsen, är det inte kunskap som saknas – och inte heller muséer – och inte heller tillfällen att få kunskapen förmedlad. I Sverige liksom i många andra länder står undervisning om Förintelsen tydligt inskriven i skolornas läroplaner. 

Man skulle möjligen kunna tro att med ständigt ökad kunskap om Förintelsen skulle förnekelsen av Förintelsen upphöra, men så är det inte. Tvärtom sprider sig förintelseförnekelsen som aldrig förr genom nätets alla filterbubblor och ekokammare. Liksom samma slags antijudiska hatpropaganda och antijudiska konspirationsteorier som på 1930-talet banade vägen för det som blev Förintelsen. I sexton europeiska länder är förintelseförnekelse klassat som ett brott, och frågan om att göra det också i Sverige utreds för närvarande, men det står i alla händelser klart att vad förintelseförnekarna än lider av så inte är det av brist på kunskap om Förintelsen. 

Det finns kort sagt inget givet samband mellan aldrig så mycket kunskap om Förintelsen och människors förmåga att stå emot det slags kollektiva massuggestion som en gång berövade Europas judar deras människovärde och förvandlade dem till jagade och fredlösa djur. Det slags massuggestion som också idag tycks kunna få miljoner människor, också till synes kunniga och upplysta, att tro på snart sagt vadsomhelst och under vissa omständigheter fås att göra snart sagt vadsomhelst. 

Är det någonstans jag ser parallellerna till 30-talet så är det just i detta.

Hur lätt det än en gång tycks vara att suggerera fram verklighetsförakt och människohat.

Så när det ändå bestämts att vi ska ha ett Förintelsemuseum i Sverige så skulle jag önska att det framförallt var det här historiska skeendet som museet skulle ägna sig åt att dokumentera och gestalta. 

Det skeende av stegvis moralisk avtrubbning som under 1930-talet gjorde det möjligt att börja betrakta och behandla en viss grupp av människor som icke-människor. 

Det var inte ett skeende som nödvändigtvis hade slutat i Förintelsen, men utan det skeendet, utan avtrubbningen, hade Förintelsen knappast varit möjlig.  

Hur såg exempelvis det skeende ut som fick Svenska kyrkan att kräva intyg av tyska medborgare som ville gifta sig i Sverige att de var så kallade arier och inte judar och som 430 par tvingades underteckna för att få vigas i en svensk kyrka.

Eller det skeende som gjorde att Sverige i praktiken stängde sina gränser för judar som försökte lämna Hitlers Tyskland – och dessutom bad Hitlers Tyskland att stämpla att stort J i deras pass så att ingen av dem skulle släppas in av misstag?

Kort sagt, vad jag skulle vilja se är ett museum över människovärdets inte helt ljusa svenska historia.

På ett sådant museum ska naturligtvis finnas en prominent plats också för svenska vittnesmål och dokument om själva Förintelsen, men det är de små stegen på vägen dit, också de svenska stegen, som vi behöver påminnas om.

Gång efter annan.