Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 11 juni 2003.

Ukraina och Europa

Det EU som Sverige några veckor till är ordförande i är en produkt av ett krig.
Av det allt förgörande krig som sånär gjorde slut på Europa.
Och av det kalla krig som till synes för alltid drog en järnridå genom det.
EU är produkten av en nära-döden-upplevelse av vilken skör idé Europa är.
För Europa är mer än någonting annat en idé, eller en vision eller en dröm, eller en förhoppning, om att de många folken, med de många språken och kulturerna som skiljer dem åt, och som alla trängs på en liten flikig halvö i västra utkanten av den asiatiska landmassan – ska kunna leva tillsammans utan att med jämna mellanrum hamna i konflikt med varandra och slå ihjäl varandra.
Den som har ett problem med att skilda språk, religioner och kulturer lever tätt inpå varandra, i nära beröring med varandra, har i grunden ett problem med Europa. Den mångkulturella trängseln är inte ett illasinnat påfund av Europas fiender. Mångkulturen är Europas öde och utmaning vare sig européerna vill det eller inte och oavsett hur många gränser de genom historien har försökt befästa mellan sig.
I sanningens namn har Europa därvid ett problem med sig självt eftersom européerna (vilka de nu är) ännu inte lyckats göra ett gemensamt hem av sitt öde. Många folk och kulturer har sitt hem i Europa men den europeiska gemenskapen eller unionen har tills vidare inte blivit ett hem för någon. Trots flaggan och parlamentet och domstolen och euron har EU förblivit en plats där de nationella delarna är större än den europeiska helheten.
Fram till den 24 februari förra året fanns dessutom tecken på att EU-bygget var på väg att rasa samman. Storbritannien hade under dramatiska former trätt ur och mer eller mindre smällt igen dörren efter sig, och i land efter land, också i Sverige, växte sig nationalistiska och anti-europeiska opinioner starka genom att i Brexit-kampanjens anda lova att ta tillbaka den nationella kontrollen över allt möjligt, inte minst invandringen.

EU har onekligen sina svagheter och brister och lider av ett problematiskt demokratiskt underskott, men det är samtidigt det i särklass mest demokratiska och framgångsrika försöket av de många nationerna i Europa att bygga sig ett gemensamt europeiskt hus. Utan ett europeiskt hus, så tänkte idégivarna och arkitekterna, skulle på nytt öppna sig en väl upptrampad stig mot konflikter, krig och självförstörelse på den flikiga halvön med de alltför många folken på den alltför lilla ytan.
Och så framgångsrikt var det europeiska bygget till en början, och så många nationer ville med tiden flytta in i det, att det var lätt att glömma hur sårbart det var.
Sårbart för populistiskt och nationalistiskt missnöje inifrån när tiderna kärvade.
Sårbart för söndrings- och splittringsförsök utifrån när stormaktskonkurrensen hårdnade.
Sårbart faktiskt också genom sitt säkerhetspolitiska beroende av ett USA som kanske än en gång skulle kunna välja en president beredd att lämna Europa åt sitt säkerhetspolitiska öde och bryta upp från Nato, och kanske ge Ukraina till sin vän Putin.
Så kanske var det hög tid för de många nationerna på den lilla ytan att än en gång påminnas om de geopolitiska förutsättningarna för sin frihet och sitt oberoende. Vilket är den påminnelse jag tror de fick när Putins Ryssland inledde sitt oprovocerade anfallskrig inte bara mot Ukraina – utan mot hela den säkerhetsordning som Europas demokratiska nationer, stora som små, tills dess hade hade tagit mer eller mindre för given.

Men nu är ingenting givet längre, varken säkerheten eller friheten eller oberoendet, tiden har vänt, som Tysklands kansler Olaf Scholz, en smula chockad uttryckte saken tre dagar efter den ryska invasionen.
Och än en gång fick Europas många stater, stora som små, en brutal påminnelse om att om de inte av egen kraft kan upprätthålla – och om så krävs försvara – ett gemensamt europeiskt hus, så kommer det kanske inte att finnas något hus kvar att försvara.
Bara en samling disparata nationalstater med en lång historia av inbördes konflikter och krig, var för sig för små och för svaga för att hävda sig i en värld där kärnvapenmakt tillåtits bli rätt, vilket är den värld som en seger för Putin i kriget mot Ukraina skulle öppna dörren till.
Vilket är det viktigaste skälet till att Ukrainas sak måste förbli Europas.
Och till att Europas nationer snarast måste stärka sitt gemensamma hus istället för att försvaga det.