Bidrag till seminarium om socialliberalismen på Bertil Ohlin-institutet, 31 maj 1999

Har socialliberalismen en framtid?

Frågan om socialliberalismen har en framtid eller inte är onekligen en smula överraskande om man betänker att liberalismens grundidéer idag är mindre ifrågasatta än någonsin. Fienderna, åtminstone de uttalade, är skingrade och försvagade. ”Liberal” kan fortfarande vara ett skällsord på sina håll, men då mera som en reflex av gamla politiska konflikter än som ett genuint uttryck för antiliberala idéer. De alternativa idésystem som under 1900-talet öppet utmanat och ifrågasatt liberalismen – kommunismen, fascismen och nationalsocialismen – är besegrade, diskrediterade eller åtminstone temporärt försvagade.
Det har skapat ett läge där liberalismen inte längre kan definiera sig gentemot något annat. Dess storhet kan inte längre demonstreras uteslutningsvägen. Det räcker inte längre att påpeka vad man inte är. Den liberala idén står ensam med sig själv, en segrare som nu upptäcker att dess främsta energikälla har varit fiendens anskrämlighet. Och att dess främsta svaghet är – dess vaghet, mångtydighet, ja varför inte kluvenhet. Alla moderna välfärdsstater är i praktiken resultatet av socialliberala program. Vilket innebär att socialliberalismen idag inkorporerar ett politiskt spektrum från socialdemokrati till kristdemokrati. Tar vi in öppet låtgåliberala partier blir spektret ännu vidare.
Man kan till och med ställa sig frågan vad vi ska med höger och vänster till när det finns liberaler; nyliberaler, låtgåliberaler, libertarianer, socialliberaler, pissliberaler, halvliberaler, smygliberaler och – folkpartister? Också moderater är liberaler liksom många socialdemokrater, även om de senare inte säger det högt eftersom ”rörelsen” fortfarande tror på något som heter socialism. Förr var det där med socialismen enklare eftersom länder och rörelser som kallade sig socialistiska sade sig erbjuda ett konkret alternativ till kapitalismen (planhushållning i stället för marknad, kollektiva produktionsmedel i stället för privata). Men idag erbjuder ingen något sådant alternativ (utom möjligen Nordkorea), och socialismen har blivit en fantomsmärta. Känslan finns kvar, men inte kroppsdelen. Förr var kapitalismen en ideologisk måltavla. Nu förespråkar nästan alla marknadsekonomi, vilket i princip är ett annat ord för kapitalism. Alla som gör det är inte nödvändigtvis liberaler, men ingen som gör det kan rimligen kalla sig socialist. Socialister som förespråkar kapitalism är i regel socialliberaler, vad de än själva anser om saken.

Vad förenar alla liberaler?
Inte mycket, men tillräckligt för att begreppet ska vara meningsfullt. Det centrala i liberalismen, enligt min uppfattning, är idén om människans grundläggande individualitet och hennes rätt att utifrån den forma sitt liv vid sidan av gruppen, traditionen, arvet och överheten. Människan som en självskapande varelse, sin egen lyckas smed, om man så vill. Det är ingen självklar idé, den har inte uppstått alltid och överallt, och när den en gång uppstod i sextonhundratalets Europa, var den revolutionär eftersom den ifrågasatte ett system där människans liv i huvudsak var förutbestämt av annat och andra. Alla liberaler har inte samma uppfattning om hur människans individualitet är beskaffad eller hur den bäst ska främjas, men ingen som kallar sig liberal kan rimligen anse att Gud eller Nationen eller Partiet eller Klassen, eller ens Tillväxten, är viktigare än individen, dvs att individen i första hand skulle vara ett medel till ett mål och inte ett mål i sig.
Å andra sidan är det få, åtminstone i de västliga demokratierna, som hävdar motsatsen. Och de som gör det, de som uttryckligen sätter kollektivet före individen, som ser individen som medel till högre mål, betraktar vi som extrema. I Sverige får vi i alla händelser gå långt ut på ytterkanterna för att hitta uttalade förespråkare för nationens eller klassens eller rasens primat. Det betyder inte att liberalismen har ”segrat”, inte heller att historien har tagit slut, vilket är en gammal tanke som återuppväcktes med berlinmurens fall. Det betyder bara att liberalismen under nittiotalet blivit det slagfält på vilket nästan alla politiska arméer numera står.
Tanken på historiens förestående slut var annars inte helt främmande för den tidiga liberalismen. Den omvälvande föreställningen om ett samhälle byggt på fria individer som själva formade sina liv och inte på förutbestämda sociala tillhörigheter och roller, krävde nämligen en teori om hur ett sådant samhälle skulle kunna styras, dvs hur en gemensam ordning skulle uppstå ur idel individuella strävanden. En första sådan teori var att samhället inte längre behövde styras utan kunde styra sig självt. Det berodde på att individen nu hade blivit upplyst och förstod sitt eget bästa, och i ett samhälle där var och en förstod sitt eget bästa såg en osynlig hand till att vars och ens eget bästa blev det bästa för alla. He is led by an invisible hand to promote an end which was no part of his intention, skrev Adam Smith. Private vices publick benefits, skrev Bernard de Mandeville.
Sentida uttolkare och anhängare av den osynliga handens teori har ofta förbisett dess outtalade men grundläggande antagande, nämligen att människan stadigt utvecklas från lägre till högre rationalitet, att människans historia är en marsch från mörker till ljus, att historien har en riktning, och att samhällsordningen går mot ökad perfektion. Handen kan verka därför att människan blivit klokare. Eller som John Stuart Mill skriver i sin liberala stridsskrift om friheten (On Liberty, 1859): ”I takt med att mänskligheten förbättras, kommer antalet doktriner som inte längre diskuteras eller ifrågasätts att stadigt växa; och mänsklighetens välbefinnande (well-being) kommer praktiskt taget att kunna mätas i antalet och tyngden av de sanningar som befinner sig bortom allt tvivel.” Han var till och med lite orolig, den gode Mill, över att de fria diskussioner som han ansåg helt nödvändiga för sanningens frammejslande, skulle dö ut när alla blev alltmer överens, vilket han ansåg att alla så småningom måste bli. Hur hålla frågorna vid liv fastän de är avgjorda? undrade han. I den allt perfektare människans historia hägrade (hotade?) onekligen ett slut. Eller åtminstone ett utvecklingsstadium kännetecknat av ”the complete absence of coherent theoretical alternatives to liberal democracy”, som Francis Fukuyama uttrycker saken i sin omdiskuterade bok från 1992, The End of History and the Last Man.
Liberalismens idé bär sålunda på arvet av en starkt förenklad människosyn och en nästintill mekanisk samhällsuppfattning, ja egentligen ett slags upplysningens rationalistiska utopi, som, när den försökte förverkligas i det tidiga artonhundratalets England, snabbt havererade mot den sociala och politiska verkligheten. Den ofjättrade kapitalismen blev de stora ideologiska motrörelsernas moder. Vid sidan av marknadens rationella homo œconomicus, envisades en annan människa – en annan individ med andra krav och behov – att göra sig gällande. Alltsomoftast med vapen eller plakat i hand. De som sedan dess hållit fast vid den ursprungliga teorin (den osynliga handen) har med jämna mellanrum måst förklara att det är människans och samhällets irrationella rester som är problemet (ännu ett hinder som måste undanröjas), inte teorins mekanismer.

Socialliberalismens reaktion
I reaktion mot den klassiska teorins brutala sociala konsekvenser växte en annan liberalism fram, i början under många namn, så småningom under beteckningen socialliberalism. Den avgörande skillnaden var en annan syn på hur individuell frihet skulle kunna förenas med en anständig social ordning. Den osynliga handen krävde en annan hand – väl synlig. Ett samhällsskick som förespeglade lika chanser för alla individer måste så långt möjligt se till att ge alla individer likartade startvillkor. ”Detta är ett av de starkaste motiven för … för bekämpandet av ’privilegier’ åt vissa grupper och för en väsentlig beskattning av stora arv”, skrev den svenska socialliberalismens fader, Bertil Ohlin. Han skrev med den kluvenhet som rimligen alltid borde vara liberalismens kännetecken; sprungen ur den känsliga balans mellan kollektiv och individ som aldrig kan tas för given, aldrig heller upprätthållas av en osynlig hand. ”Här som eljest”, skrev Ohlin, ”måste naturligtvis en avvägning göras, när hänsyn till en i och för sig önskvärd minskning av olikheterna kommer i konflikt med andra önskvärda ting.” Individens frihet kräver i alla händelser en väl synlig politik. Mot individens frihet att råda sitt eget liv måste ställas individens frihet att i mer eller mindre kollektiva former inrätta ett anständigt och rättvist samhälle.
I den meningen är debatten mot nyliberalismen – dvs den osynliga handens återuppväckta liberalism – redan avgjord. Få nyliberaler vågar i alla händelser förneka nödvändigheten av stabila politiska institutioner och spelregler. Och sådana uppstår inte av sig själva, i alla händelser inte som ett resultat av renodlade marknadsmekanismer. Också nattväktarstaten är en komplicerad social konstruktion, vilket exemplet Ryssland med all önskvärd tydlighet visar. Eller som Stephen Holmes påpekar i en studie över just liberalismens ryska läxa (”Can weak-state liberalism survive?” I Liberalism and its Practice, Routledge 1999): The pluralistic vitality of organized crime in Russia, should remind Toquevillean liberals of something Toqueville himself knew perfectly well, that civil society, characerized by nonpredatory relations among strangers, is always a society civilized by the state. Den svaga staten är inte liberalismens bästa vän. Liberalismen behöver en stat som är stark på vissa ställen och svag på andra, och när och var det ena eller andra ska gälla är ingenting som kan avgöras en gång för alla. Eller med något slags universell giltighet. Liberalismens uppgift är att i varje ögonblick verka för en samhällelig process där balansen kan hanteras och påverkas.
Det betyder inte att liberalismen är förknippad med ett bestämt statsskick. Inte heller med ett specifikt batteri av reformer och institutioner. Inte heller med en viss nivå på de offentliga utgifterna eller skatterna. Liberalismen är en idé om människan, inte helt okontroversiell och okomplicerad, för trehundra år sedan otänkbar. Det är en idé som förvisso kräver ett statsskick men inte nödvändigtvis samma statsskick idag som igår.
Det samhällsskick som idag ska förvalta den liberala idén måste till exempel beakta att förhållandet mellan individ och kollektiv drastiskt har förändrats, liksom förhållandet mellan den synliga handen och den osynliga, liksom faktiskt demokratins existensvillkor. Den som kallar sig socialliberal idag måste ha andra idéer om samhällsskickets utformning, än den som kallade sig socialliberal igår.
Låt mig nämna tre avgörande utmaningar för den socialliberala idén, ingen av dem explicit berörd av Daniel Tarschys, vilket förvånar mig en smula eftersom jag menar att det är just de utmaningarna som gör den tematiska frågan om socialliberalismens framtidbåde befogad och besvärande.

Mångfald och homogenitet
En oftast outtalad och ibland förnekad premiss för de socialliberala institutioner vi har idag och för det slags socialliberala reformer som oftast diskuteras, är en grundläggande kulturell och nationell samhörighet och solidaritet. Nationalstaten är fortfarande den varma krets av band och lojaliteter inom vilken socialliberalismens balansakt mellan individ och stat är tänkt att försiggå. Man kan till och med hävda att den liberala demokratin bygger på just en sådan koppling mellan lojaliteten mot nationen som varm krets och nationen som rättslig ordning. Demokratins institutioner har definierats lika mycket av människors krav på tillhörighet och hemkänsla som av idealet om alla människors lika värde.
Men faktum är att någon sådan omfattande homogenitet och samhörighet inte längre existerar, och förmodligen inte kan frammanas annat än med auktoritära medel. Det handlar inte bara om migrationens påverkan på samhällsbilden, utan också om individualiseringens effekter på preferenser och livsstilar. Det som var självklar generell politik för tjugo år är det inte längre. Vår tids nationalstater kännetecknas av en växande individuell, kulturell, religiös och social mångfald. Det som en gång tycktes gälla för alla, gäller för allt färre. Det är inte bara migrationen av människor och kulturer som har förändrat bilden, utan också en fortgående försvagning av de traditionella varma kretsarna och en tilltagande individualisering av mänskliga relationer och projekt. Vi lever alltmer våra liv som vi vill, och inte som förpliktelserna mot den ena eller andra samhörigheten bjuder. Den halvt mytiska, halvt verkliga känsla av gemensamt öde som byggde upp de gamla nationalstaterna finns inte längre – annat än som våt etnisk dröm. ”Bakom varje fasad av kulturell homogenitet”, skriver den tyske filosofen Jürgen Habermas, ”gömmer sig i bästa fall det godtyckliga vidmakthållandet av en hegemonisk majoritetskultur.” I ett samhälle där flera kulturella, etniska och religiösa subkulturer ska samexistera och samverka, måste därför den politiska samhörigheten frikopplas från majoritetskulturens varma krets av koder och nätverk. ”Majoritetskulturen måste ge upp sina historiska anspråk på rätten att formulera den generella politik som ska delas av alla medborgare, oavsett varifrån de kommer och hur de lever.”
Men hur ska en sådan generell politik se ut? Ja, rimligtvis inte som den hittills har gjort. Vad som hittills varit generaliserbart i människors liv är det inte längre. Människan kräver idag en vidare arena för sin individuella utveckling. En stat som tar för många värden och livsformer för givna, riskerar att kväva och hämma. En stat som inte respekterar mångfalden som ett genuint uttryck för individens rätt att forma sitt eget liv är inte liberal. En stat som inte klarar av att ta till vara den sociala energin i mångfalden, som inte förmår ge mångfalden en fungerande rättsstatlig ram, undergräver sig själv.
Vi talar gärna vitt och brett om mångfaldens samhälle, men står rätt handfallna när det gäller konkreta idéer om hur ett sånt samhälle ska organiseras. I sin proposition om integrationspolitiken för några år sedan– proposition 1997/98:16 med rubriken Sverige, framtiden och mångfalden, från invandrarpolitik till integrationspolitik – slår regeringen fast att Sverige numera är en ”samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund” och att ”den generella politiken på ett helt annat sätt än hittills måste utgå från och spegla den etniska och kulturella mångfald som finns i samhället.” Men i samma dokument finns såvitt jag kan se inte ett enda förslag om hur en hittillsvarande generell politik baserad på homogenitet och generaliserbara preferenser, ska förändras i riktning mot en generell politik baserad på mångfald och olikhet, dvs på preferenser som inte lika lätt låter sig generaliseras. Istället är propositionen fylld av riktade åtgärder mot grupper som ännu inte förmår tillgodogöra sig den generella politikens välsignelser. Här finns förslag om bidrag till invandrarorganisationer, åtgärder mot främlingsfientlighet, särskilda insatser för långtidsarbetslösa med språksvårigheter, särskild arbetsmarknadspolitik för etniska grupper, ökad satsning på svenskundervisning, särskilda insatser för nyanlända invandrare, etc.
Ingenstans ställs frågan: Vad kan och bör vara generellt i ett samhälle där allt mindre låter sig generaliseras, där det som är självklart för den ene är otänkbart för andre, där lojaliteten mot på förhand uppställda centrala normer och livsvillkor inte längre kan tas för given?
Idén om staten som en neutralt rättsstatligt maskineri, den procedurala staten som det ibland kallats, har de facto tagit en stor värdemässig homogenitet för given. De neutrala spelreglerna har i själva verket varit kulturellt och socialt bestämda. Den individ man haft i åtanke likaså. När homogeniteten inte längre är utgångspunkten blir det heller inte mycket bevänt med neutraliteten. En socialliberal idé om människan kan i alla händelser inte längre bygga på den fiktionen.
Lika lite naturligtvis som den kan förfäkta en assimilationistisk stat, dvs individens anpassning till ett på förhand bestämt kulturellt och värdemässigt mönster. Mycket av det som idag kallas integrationspolitik har i botten assimilationistiska ideal. De blir inte mer liberala för det. Inte heller bättre fungerande.

Globaliseringen och individen
Den andra utmaningen för socialliberalismen är den ekonomiska globaliseringen och den långtgående integrationen i Europa. Bådadera innebär att den avgörande balansakten mellan individ och stat, delvis förflyttats till andra arenor än de nationella. Det betyder också att kampen för lika startvillkor för alla individer inte längre kan vara en enbart nationalstatlig angelägenhet. Kampen för människovärdet kan inte längre avgränsas till den egna statens medborgare. Där Bertil Ohlin kunde förknippa liberalismens humanitära idé med samhällsingripanden på nationell nivå, måste dagens socialliberaler börja fundera över vilket statsskick som kan ge dessa idéer kraft och verkan på en europeisk och global nivå, dvs hur rent idémässiga överväganden kan ges ett inflytande över utvecklingen.
Här har hittills funnits en tendens i liberala kretsar att reducera politiken till en marknadens anpassningsmekanism, att göra det som ekonomin kräver, och därmed att reducera politikens betydelse. Bertil Ohlin såg visserligen den nationella arenan som central för den socialliberala politiken, men han insåg också att en idé som främst såg människorna som individer och inte som gruppmedlemmar, måste vara internationalistisk till sin karaktär. Han påpekade förutseende ”att förening av flera stater i förbundsstater kan vara väl motiverade, ja, högst önskvärda när de berörda folken fått upp ögonen härför.”
Vad vi i alla händelser står inför är utmaningen att bygga ett samhälle där nationens varma krets av lojaliteter och förpliktelser gradvis kan utsträckas till att omfatta människor med en annan etnisk, kulturell eller geografisk bakgrund än den egna. Socialliberalismens stat måste vara sant pluralistisk, dvs inte bara acceptera utan aktivt bejaka människans olikhet och mångfald, att se den som en källa till energi istället för en källa till konflikt och olägenhet. Den måste anamma att människor inte är olika därför att de ännu inte diskuterat färdigt, som John Stuart Mill befarade, utan för att de faktiskt har olika och delvis oförenliga uppfattningar om vad som är ett gott liv. Den måste därför på nytt intressera sig för de stora konstitutionella frågorna om hur staten ska se ut, om politikens spelregler, om sambandet mellan makt och suveränitet, om medborgarskapets innebörd. Vad slags samhälle kan på fredlig och frivillig väg göra anspråk på olika individers, kulturers och gruppers känslomässiga lojaliteter? Vad slags samhälle kan byggas på ickehomogenitet?
Ett liberalt parti måste därvid, som Matts Balgård påpekade i den av Daniel Tarschys refererade artikeln från 1982, sluta vara ett samfund för ”konkreta och spetsiga ståndpunkter” på livets alla områden, eller som jag själv skrev i Liberal debatt nyligen, ”ett parti med en allt starkare teknokratisk framtoning och en beskäftigt ingenjörsmässig attityd till samhällets problem och konflikter”, och åter bli en kämpande idérörelse. Individens rätt att forma sitt eget liv i globaliseringens och individualiseringens tidevarv kräver inte nödvändigtvis mindre politik och mindre stat, däremot förmodligen en annan politik – och ett annat slags stat. Några nyckelord i den kampen kommer förmodligen att vara federalism och subsidiaritet.

Demokratins utmaningar
Den tredje och sista utmaningen är demokratins förändrade villkor. Jag ska här förbigå effekten av att en allt större del av det offentliga samtalet flyttat från politikens institutioner till mediernas soffprogram och att det är på mediernas villkor som den politiska agendan numera formuleras och propageras. Detta samtidigt som medierna i allt högre grad blir bärare av kommersiella intressen och inte av politiska. Medier ägs idag av den som tror sig ha något att sälja, inte nödvändigtvis något att säga. En central uppgift för varje rörelse som vill värna individens möjligheter att påverka sitt eget öde, är därför att försöka åstadkomma en förskjutning av balansen från mediernas arena till politikens. Vad detta kräver i form av politiskt nytänkande behöver jag knappast orda om i det här sammanhanget.
En annan förändring som idag påverkar den liberala demokratins villkor är fiendebortfallet. Demokratin har för närvarande inga allvarliga konkurrenter och kan därmed inte mobilisera stöd ur yttre hot. Demokratin hotar därmed att bli en tom fras, ett högtidsord som till sist förlorar sin mening eller kan betyda vad som helst. Medan demokratin i en kontrast mot andra och öppet motbjudande styrelseskick kunde framställas som ett egenvärde, hör man allt oftare uppfattningen att demokratin är ett medel till andra mål; tillväxt, välfärd, fred etc. Det betyder också att i den mån demokratin inte kan leverera målen, riskerar alltfler att börja misströsta om medlen. Om folk idag fick frågan om de fick välja mellan demokrati och ekonomiskt välstånd, är jag inte säker på vad de skulle svara. Demokratin har kommit att uppfattas som ett effektivt och rationellt beslutssystem för ständigt ökad materiell levnadsstandard, inte som den samhällsform som ger individen störst möjlighet att ta ansvar för sitt eget öde.
För socialliberalismen kan demokratin inte ha en sådan snäv instrumentell betydelse, utan bör ses ett som uttryck för idén om individens unika värde och okränkbarhet. I den meningen har demokratin för socialliberalismen ett egenvärde, den måste kunna motiveras med att den är bra i sig och inte med att den är bra för någonting annat. Demokratin är för socialliberalismen den styrelseprincip som tillerkänner varje individ rätten och möjligheten att påverka villkoren för sin egen frihet. Det är därmed ingen given styrelseprincip. I ett perspektiv där de instrumentella argumenten får ökat gehör – där det anses viktigare att åstadkomma vissa resultat än att de nödvändigtvis åstadkoms på demokratisk väg, ja där politiken som sådan börjar uppfattas som ett hinder – blir det en allt viktigare uppgift för socialliberalismen att framhålla den demokratiska principens liberala egenvärde. Att det är bättre att fatta fel beslut på rätt sätt, än rätt beslut på fel.
Socialliberalismens framtid är avhängig om den klarar av att skapa en politisk ordning där individuell frihet kan förenas med social anständighet, under villkor som är helt annorlunda dem som präglade Bertil Ohlins Sverige.
Att kampen om hur en sådan ordning kan och bör se ut, för närvarande står mellan liberaler och liberaler gör den inte mindre intressant.
Inte heller mindre oviss.