Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio, 31 juli 2022.

En ny beredskapstid

Det finns fortfarande personer som minns beredskapsåren under andra världskriget. Vad de då ofta brukar minnas är år av uppoffringar och påfrestningar; år förknippade med ord som mobilisering, ransonering, surrogatkaffe, gengasaggregat och beredskapsanda, och vad än folk vid den tiden tyckte om det ena eller andra, så brukar beredskapsåren också vara förknippade med minnen av samhörighet och solidaritet, och de är därför år som ofta brukar minnas med värme – och rentav nostalgi.

Någon skulle säga att det är vad krig eller krigshot gör med folk; får dem att göra uppoffringar och utstå påfrestningar som de annars inte skulle ha gjort, vilket nog är sant, men jag tror inte samhörigheten och solidariteten kommer av sig självt.

För det krävs ett politiskt ledarskap som förmår vinna gehör för att uppoffringarna och påfrestningarna ska bäras någotsånär lika av alla, eftersom ett krig eller ett krigshot också kan splittra ett lands befolkning istället för att samla den.

Jag vill inte påstå att vi idag befinner oss i samma situation som under andra världskriget men jag tror att vårt behov av beredskap är minst lika stort.

Man talar ibland om en perfekt storm, en konstellation av hot som tillsammans skapar ett hot som är större än de enskilda hoten var för sig.

Jag tror vi bör förbereda oss för en perfekt storm.

Där finns naturligtvis först och främst hotet från Rysslands försök att med krigsförbrytelser och kärnvapenutpressning utplåna Ukraina som självständig stat och därmed rasera grundvalarna för Europas säkerhet – och vår egen.

Vilket i sin tur har skapat ett energihot, och ett ekonomiskt hot, och ett försörjningshot, och i förlängningen ett politiskt hot.

Där finns naturligtvis också klimathotet, som blivit alltmer överhängande, och som vi måste förbereda oss alldeles särskilt för att möta, så att försvaret av Ukraina inte motverkar försvaret av klimatet, utan där det ena rentav kan fås att bidra till det andra, exempelvis genom att göra oss mindre beroende av fossila bränslen.

Där finns sist men inte minst, det geopolitiska eller strategiska hotet att Europa kommer att lämnas åt sitt öde av ett USA som om två och ett halvt år på nytt kan vara i händerna på en president som visat sig hysa en djup beundran för Vladimir Putin och ett motsvarande förakt för Nato och Europas demokratier.

Eller i varje fall, att USA som om dryga två år kan förvandlas till en supermakt av en helt annan karaktär och med helt andra intressen än den som Europa hittills byggt sin säkerhet på.

Jag säger inte att allt det här kommer att ske, bara att en tid av stora påfrestningar rimligen ligger framför oss, och att vad vi behöver är demokratiskt valda ledare med förmågan att mobilisera och organisera den beredskap som krävs för att möta den.

I en intervju inför valet i höst säger moderatledaren Ulf Kristersson att hans mål är att människor inte ska behöva ställa om sina liv, och jag förstår varför en politiker väljer att säga så. Han är knappast heller den ende.

Ingen vill behöva ställa om sitt liv – inte jag heller.

Men vad jag tror vi behöver är politiker som har viljan och förmågan att säga att omställningar och kanske påfrestningar är vad den perfekta storm vi står inför kräver att vi förbereder oss på.  

Närmast betyder det att vi redan inför vintern måste förbereda oss för krigstida attacker mot Europas energiförsörjning och ekonomi, och för krigstida attacker mot Europas sammanhållning och försvarsförmåga.

För det som måste skilja den här beredskapen från den tidigare, är att den här måste delas av hela det Europa, ja hela det Väst som Putin öppet säger sig vara i krig med, och som han genom krigsterror och ekonomisk utpressning försöker splittra och försvaga.

Jag säger inte att det är lätt, eller ens att det är möjligt, men det vore onekligen ett steg på vägen om vi hade politiker som förmådde förbereda sina väljare på, om inte blod, svett och tårar, så ändå på en ny beredskapstid.

Och som dessutom förmådde övertyga dem om att det kan bli något värt att minnas för oss alla om vi på ett någotsånär solidariskt sätt lyckas ta oss igenom den.