Krönika i Sveriges Radio P1, Godmorgon världen, 22 januari 2017

Nationalismens återkomst


Vid sin installation i fredags talade USA:s nye president mycket tydligt om för världen att världens sak inte längre är USA:s och att den världsordning som på gott och ont byggt på just det, i fortsättningen får bygga på något annat. 
Exempelvis murar mellan länder istället för öppna gränser, nationell egoism och protektionism istället för internationellt förpliktande avtal och konventioner, den starkes rätt istället för den kollektiva rätts- och säkerhetsordning som skapades efter förra århundradets två förödande nationalistiska utbrott och sammanbrott och som skulle garantera att något liknande aldrig kunde hända igen.
Men nu har nationalismen åter rest sig från de döda och går som ett spöke genom världen och lovar att göra land efter land stort igen, och sedan Vita Huset intagits av en president som lovar att göra sitt land stort igen genom att dra sig ur den världsordning som hans eget land en gång skapade och beskyddade, och istället börja skydda Amerikas gränser från ”andra länders härjningar”, som han på sitt brutala vis uttryckte saken, så kan i princip vadsomhelst hända. 
Också det som inte skulle få hända igen. 
Det beror inte bara på att USA:s nye president är en uppenbart oberäknelig person med ett brutalt språk och en oroväckande brist på impulskontroll.
Det gör bara världsordningsproblemet så mycket mera akut – och farligare. 
Men Brexit behövde ingen Donald Trump, och inte heller de nationalistiska partier och rörelser och kanske snart regeringar, som i resten av Europa vill följa i Storbritanniens spår och sätta den egna nationen främst och vända ryggen eller muren åt den gemensamma ordning som kallas EU och som ytterst grundades för att det som hände i Europa aldrig skulle kunna hända igen.
Det är heller inte Donald Trumps fel att länder som Ryssland och Kina blivit alltmer nationalistiska i sin retorik och alltmer självsvåldiga i sin utrikespolitik.
Inte heller att vi fått en värld där stater kollapsar och regioner faller isär och inbördeskrig sprider sig utan att världsordningens beskyddare kunnat göra så mycket åt saken. Att USA under president Obama inte kunde det, berodde inte så mycket på bristande vilja som på den dyrköpta erfarenheten av bristande förmåga. 
Den värld i vilken USA nu har valt en aggressiv och oberäknelig nationalist till president är sist men inte minst en värld där makten över ekonomin till stor del har lämnat nationen och demokratin och utlämnat människor och hela samhällen åt ekonomiska krafter som de mycket lite kan påverka och inte heller alltid se. 
När Theresa May i veckan hotade att göra Storbritannien till ett lågskatteparadis om man inte fick lämna EU på sina villkor, var det inte ett uttryck för nationens makt över ekonomin utan för dess maktlöshet gentemot ekonomins globala aktörer. 
Eller mera precist, för dess makt att i tävlan med andra nationer skjuta sönder sin egen skattebas. 
Det behövs kort sagt ingen Donald Trump för att förstå att efterkrigstidens världsordning, den amerikanska om man så vill, är på väg att upplösas.
Den stora skillnaden är att USA med Donald Trump har fått en president som uttryckligen vill förstöra den istället för att försvara och reformera den och som med sin oberäknelighet, impulsivitet och stingslighet kommer att göra ont värre. 
Det djupast onda, som jag ser det, är nationalismens återkomst i vår tid.
Inte bara för att det är en ideologi som i den aggressivt självömkande och främlingsfientliga form som den nu åter träder fram redan har gjort så mycket ont i historien, utan också för att det är en ideologi som idag mindre än någonsin är ett svar på de problem och utmaningar som en alltmer sammanbunden värld står inför.
Den gamla världsordningen må skaka i djupet, och ingen kan ännu veta vad slags ordning, eller oordning, som kan komma i dess ställe, men med Donald Trump som USA:s president inleds nu ett fullskaleexperiment i nationalistisk verklighetsflykt och populistiskt självbedrägeri.
Det är bara att hoppas att vi alla hinner vakna upp innan det som inte fick hända har hänt igen.