Ur antologin Inspirerad av antroposofi, Natur och Kultur 2004.

EN MÄNNISKOSYN I PRAKTIKEN

Min första kontakt med antroposofiskt inspirerad verksamhet ägde rum sommaren 1966. Jag hade just tagit studenten och i det korta ögonblick då alla livsvägar ännu syntes öppna tog jag ett sommarjobb på Årstahemmet i Stockholm. Jag bodde inte långt därifrån och hade av en tillfällighet lärt känna dess barn. Inte barnen som vårdades där utan barnen till den färgstarka kvinna som med osviklig målmedvetenhet hade byggt upp verksamheten och som med fast hand ännu ledde den. 

Kontakten var verkligen en tillfällighet. Mellan Årstahemmets undangömda lantliga idyll i utkanten av stadsplanen och Årstafältets vidöppna förortslandskap av fyrkantiga huslådor på längden och tvären utan minsta förmåga att dölja någonting var det visserligen bara tio minuters promenad, men det var en promenad mellan två världar. Årstahemmets föreståndarbarn gick i en annan skola än Årstafältets, klädde sig en smula annorlunda, tänkte och talade en smula annorlunda, åt en smula annorlunda mat, diskuterade ofta annorlunda saker, ja levde helt enkelt en smula annorlunda, och när jag av en ren tillfällighet fick kontakt med dem och deras värld blev jag nyfiken, stimulerad och förälskad i oklar ordning och blandning. Jag hörde namnet Rudolf Steiner för första gången i mitt liv, jag lät mig lockas in i en studiecirkel om hur man uppnår kunskap om de högre världarna, jag reste över mitt första universitetsjullov till ett seminarium i Stuttgart för att under några veckor stifta bekantskap med antroposofins filosofiska och esoteriska grundvalar. En del tilltalade mig, en del stötte bort mig, åtskilligt förblev onåbart och när så mycket annat och mera gripbart snart började pocka och locka, skingrades de antroposofiska lärospånen snart för vinden. 

Anledningen till att jag snart fyrtio år senare fortfarande intresserar mig för antroposofisk verksamhet är följaktligen inte teorin. Om den kan jag fortfarande mycket lite. Det är praktiken. Den praktik som jag för första gången kom i kontakt med under några sommarmånader i de sena tonåren och som sedan dess har påverkat min syn på mycket. Också på teorin.

Årstahemmet (numera Stiftelsen Årsta gård) var och är ett läkepedagogiskt hem för vad som en gång hette utvecklingsstörda barn. Här fanns barn och ungdomar med Downs syndrom, medfödda hjärnskador, grav autism, ja med alla de fysiska och mentala handikapp som bara trettio år tidigare hade gjort dem till givna kandidater för nazisternas eutanasiprogram och som idag gör dem till givna kandidater för fosterdiagnostisk och genmanipulatorisk utsortering. Det var människor som den konventionella vården och omsorgen hade visat sig ha svårt att hjälpa och som den därför hade överlåtit på Årstahemmet att ta hand om. 

Det var här jag mötte Petter. Petter var fem eller sex år, jag minns inte så noga, och var född med vattenskalle vilket gjorde hans huvud större än normalt och hans kropp skörare, men tycktes det mig, hans känslor starkare. Det märktes när han såg på mig och skrattade. Eller när han tryckte sina armar om min hals. Vi fick en mycket nära kontakt, Petter och jag. Och vi gavs många tillfällen att odla den. 

Teorin för verksamheten på Årstahemmet utgick från att Petter var en människa som alla andra, en varelse med samma värde och samma potential för mänsklig utveckling, i detta liv eller i kommande, som vilken annan människa som helst. Praktiken sade förvånansvärt nog detsamma. Förvånansvärt, eftersom de flesta teorier av det här slaget brukar förbli teorier. Läkepedagogik är en av antroposofin inspirerad praktik som försöker göra vad namnet säger, läka genom pedagogik. Eller för att tala i teorins termer, verka utifrån en helhetssyn på människan. I denna helhet ingick inte bara kroppen och själen, utan också anden. I varje människa en gudomlig gnista. Detta ledde i det här fallet till en praktik där barn och ungdomar med de svåraste handikapp sågs, bemöttes och behandlades som löftesrika framtidsmänniskor. De inte bara vaktades och vårdades utan fostrades och utvecklades. De lärde sig lyssna, se och skapa. De fick spela, sjunga och måla. De fick erfarenheter, kunskaper och färdigheter. Det var en vacker och imponerande syn och den satte sina spår. Något år efter det att jag hade slutat på Årstahemmet dog Petter. Också det satte sina spår.

Sedan dess har jag hunnit se många exempel på antroposofisk praktik och jag har alltmer kommit att förstå och uppskatta den människosyn som ligger till grund för den. Jag inser att människosynen har med teorin att göra, och jag vill därför inte förringa teorins betydelse, men det är i sina praktiska manifestationer som den för mig blivit möjlig att ta på och bedöma. Praktiken är vad som skiljer antroposofin från liknande esoteriska tankesystem. Rudolf Steiner ville förvisso förmedla en ny väg till kunskap, en väg som gick genom fostran och övning av människans andliga styrka och förmåga. Det är också uppenbart att det för honom personligen var en väg som ledde till djupa insikter inte bara om människans väsen utan också om det mänskliga samspelet mellan natur och kultur, mellan det givna och det skapade. Hans syn på barns utveckling och fostran födde en pedagogik (waldorfpedagogiken) som känns lika insiktsfull idag som för åttio år sedan. Hans syn på människan som kropp, själ och ande födde en läkekonst som i sin tillämpning visat sig utgöra ett allt viktigare komplement, för att inte säga korrektiv, till den skolmedicin vars syn på människan utvecklats i en riktning där delarna kommit att betyda allt och helheten intet. Hans erfarenhet av människans samspel med kosmos födde tidigt tankar och riktlinjer om nödvändigheten av ett ekologiskt (biodynamiskt) jordbruk. Hans kunskap om hur den yttre miljön – rum, färger, former, ljud och rörelser – påverkar människans inre sinnestillstånd födde livskraftiga impulser inom konst och arkitektur. 

Vad som alltså har etsat sig fast hos mig är praktiken. Arton år efter erfarenheten av Årstahemmet följde erfarenheten av Washington Waldorf School i Washington DC, USA, där vår familj bodde under fyra år i slutet av 1980-talet och där två av våra döttrar började sin skolgång. Också det en erfarenhet där den praktiska skillnaden mellan en människosyn och en annan blev mycket tydlig. USA är och förblir ett starkt konkurrensdrivet samhälle där det är lätt hänt att såväl barn som vuxna värderas efter sin förmåga att hävda sig i kampen om lönsamma utbildningar och välbetalda jobb. Och därmed ett samhälle där det inte är helt lätt att etablera och driva en huvudsakligen föräldrafinansierad skola baserad på idén att utveckla barn till människor och inte till vinnare. Inte heller en skola baserad på idén att barn av skilda sociala och etniska kategorier kan och bör blandas, liksom att barn med vitt skilda talanger, förmågor och förutsättningar bör hållas samman i en enda klass i tolv år.

Det var också en skola som betonade barns stegvisa utveckling av känsla, vilja och tanke, och därmed en skola som lade lika stor vikt vid barns förmåga till inlevelse och skapande som vid deras förmåga till abstrakt tänkande, lika stort vikt vid fostran av handens och hjärtats intellekt som av hjärnans. Det var kort sagt en skola som markant skilde sig från de många skolor i omgivningen vars uppgift tycktes vara att så tidigt som möjligt drilla barn i teoretisk och abstrakt kunskap och därmed ge dem ett försprång i kampen om exklusiva utbildningar och välbetalda jobb. I waldorfskolan i Washington (och sedermera i Stockholm) var utgångspunkten att varje barn hade sin egen begåvning, sin egen gränslösa möjlighet, sin egen väg till utveckling och mognad.  

I Washington mötte jag ett antal av de färgstarka personligheter som väl också får sägas höra till antroposofins praktiska resultat och som därmed också format min bild av den. En av dem, Jack Petrash, våra barns lärare och än idag vår vän, har nyligen utkommit med en djupt inkännande och genuint erfarenhetsbaserad introduktion till waldorfpedagogiken (”Understanding Waldorf Education. Teaching From the Inside And Out”, kan beställas via www.novainstitute.net) där han enkelt formulerar dess syn på det växande barnet. ”Waldorfpedagogiken”, skriver han, ”ser begåvningen (the genius) i varje människa och tar sig medvetet an uppgiften att sätta denna begåvnings krafter i rörelse.” Jämför detta med den på sina håll tilltagande fixeringen vid allt tidigare och allt mer jämförbara och alltmer värdebefriade kriterier på barns utveckling och kunskapsinhämtning.  

Oavsett om den andliga gnistan i människan kan iakttas eller erfaras, och Rudolf Steiner menade bestämt att en sådan erfarenhet låg inom räckhåll för alla (det var bara att öva), så har den för mig likväl blivit en oundgänglig trossats. Det jag inte alltid kan erfara måste jag alltid kunna föreställa mig. Jag kan i längden inte föreställa mig ett mänskligt samhälle utan en sådan föreställning om människan. Ett samhälle som förnekar människans andliga eller moraliska väsen, som reducerar henne till biologiska impulser och instinkter, riskerar att göra henne “mindre än mänsklig” (less than human), för att citera den polske filosofen Leszek Kolakowski. Det som gör människan till någonting mer än ett extremt intelligent djur, är hennes förmåga att sätta sig över biologins värld, att fritt skapa sig inre eller yttre världar byggda på icke-biologiska impulser och behov. Det är den förmågan som, på gott och ont, gör människan till det enda moraliska subjektet i vår värld. Den enda varelse med förmåga att ta ett moraliskt ansvar för den värld hon delvis själv skapar. Utan en föreställning om att den förmågan faktiskt existerar, och att den är någonting mer än det tvångsmässiga resultatet av geners och hormoners spel, kan vi i längden inte förbli människor. Intelligenta djur måhända, men inte människor.

Det är föreställningen, människosynen om man så vill, som för mig är det centrala. Att den i mitt fall baserar sig mera på tro än vetande gör den inte mindre central, om än en smula otidsenlig. Vi lever i en tid då begreppet människosyn har fått något flummigt och ovetenskapligt över sig. Vem behöver en människosyn när vi idag kan få syn på människans innersta beståndsdelar? Vem behöver en människosyn när vi äntligen ”vet” vad en människa är? 

Saken är naturligtvis fortsatt den att vi inte vet vad en människa är. Vi har fortsatt föreställningar om vad en människa är och det är dessa föreställningar som gör oss till de människor vi är. 

I den föreställning om vad en människa är som så starkt genomsyrar antroposofins praktik och som från tid till annan tycks få sin bekräftelse i den, är varje människa en slumrande gnista, en eld att tändas, ett andligt frö att utveckla.

Det är en praktik ur vilken jag genom åren hämtat mycket inspiration och lärdom och vars syn på människan i viktiga avseenden stämmer överens med min egen.