Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio, 23.10.22
NATIONALISMENS GRÄNSER

Människan har en säregen förmåga att invagga sig i säkerhet också när ingen säkerhet finns. Att tro sig ha läget under kontroll också när läget inte går att kontrollera.
Att sticka huvudet i sanden om man så vill. Eller gräva ner sig i en bunker.
Eller bygga sig en mur. Eller odla sin egen trädgård.
Metaforerna är många – eftersom fenomenet är så vanligt och så mänskligt.
Världen vi omges av är i grunden ett osäkert kaos som vi människor efter förmåga försöker skapa ordning i och ge mening åt.
Ibland går det bättre, ibland sämre.

Under första halvan av 1900-talet gick det riktigt dåligt, och ordningen rasade samman i stora delar av världen, och i ruinerna efter två förödande världskrig syntes det närmast självklart att varje ny ordning med anspråk på att ge mänskligheten kontroll över sin existens måste bygga på nationsöverskridande konventioner och institutioner.
Vilket i sin tur resulterade i den världsordning vi har levt i tills alldeles nyligen.
En världsordning där nationen förvisso har förblivit en omistlig byggsten, men där den ideologi som kallades nationalism tycktes ha spelat ut sin roll för överskådlig tid.
Inte minst därför att den hade spelat en inte så liten roll i sammanbrottet.
Alltså, idén att nationen är den kulturellt sammansvetsade krets inom vilken vårt behov av kontroll och säkerhet kan tillgodoses – om så krävs i strid med de nationer och de element inom nationen som anses hota den. Nationalismen som ett löfte om kontroll och säkerhet bakom fysiska och kulturella gränser.
Nationalismen som en väg till krig och förstörelse, som det skulle visa sig.
Vad som hänt sedan dess är att nationalismen har kommit tillbaka.
Ungefär som när ett omöjligt svar kommer till användning igen sedan det möjliga svaret visat sig för svårt – likt mannen som letar efter sin tappade plånbok i ljuset under gatlyktan och inte i mörkret där han tappat den.

Kvarstår att nationalismens svar än en gång bygger på en verklighetsföraktande överskattning av vad som går att kontrollera – och med vilka medel. Ja, i grunden på ett förakt för hur världen faktiskt ser ut, och hur djupt beroende nationer blivit av varandra.
Om inte annat har vi blivit brutalt påminda om den saken av ännu ett nationalistiskt angreppskrig i Europa – med en förstörelse som överskrider alla nationsgränser.
Ett just nu pedagogiskt exempel på nationalistiskt verklighetsförakt är Storbritannien som för snart tre år sedan kapade banden med EU för att, som det hette, återta kontrollen, och återfå friheten, och göra Storbritannien brittiskt igen, ungefär.
Häromveckan försökte den kortlivade premiärministern, Liz Truss, att använda den återvunna nationella kontrollen och friheten för att över en natt omvandla ett hårt skuldsatt Storbritannien till ett lånefinansierat lågskatteparadis – bara för att upptäcka att kontrollen och friheten var ett luftslott som sprack så snart det nuddade marken.
Ändå fortsätter luftslotten att stiga mot himlen. Kontroller ska återtas, säkerheter återställas och friheter återerövras bakom återupprättade nationella och kulturella murar.
I en värld vars kriser och utmaningar mer än någonsin kräver internationell handlingskraft – växer nationalismen.
Och förklaringen är lika nedslående som enkel. Säkerhet genom internationellt samarbete är svårare att organisera och skapa förtroende för och lättare att skapa misstro mot. Det digitala ekosystemets alla filterbubblor och ekokammare är fyllda av konspirationsteorier som inte gör något annat.
Murens säkerhet däremot, hur osäker den än visat sig vara, talar till något djupt inom oss. På samma sätt som en gång klanens och stammens.
Och fram till nu också nationens.
Det brittiska fullskaleexperimentet i nationalistiskt övermod borde i den bästa av världar visa att den tiden är förbi – och att nationalismen har sina gränser.
Och åtminstone i min värld väcka hoppet om att också hela det nationalistiska Brexitluftslottet ska sjunka mot marken.
Och i förlängningen, hoppet om att EU ska övervinna de nationalistiska krafter som vill splittra och försvaga det.
Och ytterst naturligtvis, hoppet om att Vladimir Putins nationalistiska blodsfantasi om ett återupprättat moder Ryssland ska omintetgöras av vår samlade förmåga till internationell handlingskraft.
Alternativet är, som alltid, att sticka i huvudet i sanden.