Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 19.3.2023

I KODLÖST LAND

När jag strax före jul satte mig på min bokade plats på tåget mellan Lund och Stockholm frågade personen som redan satt på platsen intill om jag var frisk.

Jag trodde först att jag hade hört fel och sa ett artigt hej, som jag brukar när jag hamnar bredvid en främmande person på tåget. Oftast brukar jag då få ett artigt hej tillbaka – och något slags minimal social gemenskap är därmed etablerad.

Men personen bredvid mig på tåget sade inte hej tillbaka utan förtydligade sin fråga med att hen hade barn därhemma och att om jag inte var frisk så övervägde hen att ta på sig en ansiktsmask.

Jag svarade då, nu lite irriterat medges, att jag också hade barn, och barnbarn, men att tanken inte hade slagit mig att börja min tågresa med att fråga min medpassagerare om hen var frisk.

Nej, det var inget bra sätt att börja en tågresa på, och jag flyttade snart till en ledig plats intill en annan passagerare – med vilken jag utbytte ett artigt hej – som sig bör.

Jag hör redan hur förlegat det låter.

”Som sig bör.”

Som om det fortfarande skulle finnas en vedertagen social kod för hur vi bör tilltala eller hälsa på folk vi inte känner – exempelvis på ett tåg.

Sociala koder finns i varje samhälle, även om vi inte tänker på dem. Sociala koder skapar förutsägbarhet i möten mellan människor. De ser till att vi inte i onödan missförstår varandras ord och gester. De ser till att vi inte tolkar en invit som ett slag i ansiktet, eller ett nej som ett ja, eller ett hej som en kränkning.

Inte så att alla nödvändigtvis måste hälsa med ett hej när en främmande människa sätter sig bredvid dem på ett tåg. Men ändå kanske säga något som kan förstås som en gest av välkomnande och inte med vad som lätt kan förstås som ett avvisande. 

Jag tänker inte dra för stora växlar på en enstaka händelse. Kanske hade min medpassagerare bara kommit på ett fiffigt sätt att slippa ha någon bredvid sig, ungefär som när Martin Ljung i sketchen om guben i låddan tjatade bort Hasse Alfredsson ur sin sovvagnskupé.

Men vad jag ändå tror att min händelse symboliserar är de gemensamma sociala kodernas försvagning. Den enes sociala koder är inte längre självklart den andres. Det som är ”som sig bör” för den ene är det inte alltid för den andre.

Var och en är fri att tolka eller misstolka vad en annan människa säger eller gör.

Var och en är fri att säga vad som faller dem in till en annan människa.

Det är inte svårt att se var det här kommer ifrån. På det som brukar kallas sociala medier tar sig personer rutinmässigt rätten att säga vad som faller dem in, också anonymt, till människor de inte känner, utan minsta hänsyn till några sociala koder. Det underlättas naturligtvis av att de där kan tala till – och om – människor de aldrig riskerar att möta, än mindre sätta sig bredvid på ett tåg.

Vad det här har betytt för det sociala klimatet går nog inte att överskatta; för tonläget och språkbruket i det som brukar kallas det offentliga samtalet; för vår förmåga eller oförmåga att hantera möten och relationer med människor vi inte känner, i synnerhet i situationer där missförstånd lätt kan uppstå, och där vad vi säger och gör lätt kan misstolkas. Det vill säga i den typ av situationer där sociala koder skulle behövas som bäst – och där avsaknaden av dem blir som tydligast.

Tydligast kanske i framväxten av ett socialt klimat där alltfler människor upplever sig bli kränkta. Och till framväxten av lagar och förordningar för att definiera och reglera kränkningar. Och till framväxten av en byråkrati och en industri för att hantera och utreda kränkningsanmälningar. Och till uppkomsten av ett samhälle där vad som tidigare kunde regleras i oskrivna koder nu måste regleras i skrivna kontrakt.

I sådant samhälle blir det inte bara lättare att missförstå och misstolka andra människor, utan också lättare att misstro och misstänka dem, och lättare för konflikter att uppstå.

Det som i flera länder nu går under namnet kulturkrig, culture wars, och som sägs vara krig mellan oförenliga kulturella attityder och värderingar, är som jag ser det krig i ett alltmer kodlöst land mellan människor som bara alltför lätt kan fås att missförstå och misstänkliggöra varandra.

Jag borde kanske inte ha flyttat till en annan plats på tåget.

Jag borde kanske ha försökt förstå istället för att bli irriterad.

Men i kodlöst land är det ibland lättare sagt än gjort.