Krönika i Godmorgon världen, Sverige Radio P1, den 23 juni 2019

Den antiliberala demokratin

För ganska precis tjugo år sedan ombads jag hålla ett föredrag om liberalismens framtid. Eller närmare bestämt socialliberalismens. Året var 1999 och det hade bara gått tio år sedan Berlinmurens fall, och på södra Manhattan stod tvillingtornen fortfarande kvar, och EU hade just infört euron, och den stora finanskrisen och den stora eurokrisen låg ännu tio år bort, och globaliseringens mörka baksidor skymdes ännu av globaliseringens glittrande fasader, och den liberala demokratin verkade mer oomstridd än någonsin.  

Ja, det där med liberala behövde sällan läggas till, eftersom demokratin i alla de former den hade antagit i Europa efter andra världskriget hade liberala idéer och ideal som grundval. I den mån begreppet ”antiliberal demokrati” existerade så uppfattades det som en självmotsägelse. 

Demokratin kunde inte vara annat än liberal.

Och kan det kanske inte nu heller. 

I varje fall inte om med antiliberal demokrati menas att en demokratiskt vald majoritet kan tillåta sig att stifta vilka lagar som helst, exempelvis lagar som syftar till att undertrycka minoriteter eller diskriminera individer på grund av deras minoritetstillhörighet. 

Eller fylla domstolarna med majoritetslojala domare. 

Eller fylla medierna med majoritetslojala journalister.

Det är i varje fall så den antiliberala demokratin har manifesterat sig i länder som Ungern och Polen.

Mer eller mindre uttalat företräder den antiliberala demokratins partier och regeringar idén att en demokratiskt vald majoritet har rätt att besluta vad den vill, punkt slut. 

Den liberala demokratin däremot kan inte sätta punkt där. 

Den liberala demokratin måste dessutom ha något slags spärrar eller bromsar för vad en aldrig så vald och aldrig så stor majoritet kan tillåta sig att göra; exempelvis förtrycka minoriteter, undergräva rättsstaten och manipulera den fria opinionsbildningen. 

Demokratin kan i det hänseendet inte vara något annat än liberal.

I varje fall inte om ordet liberal ska beteckna en demokrati byggd på den liberala grundidén om individens rätt och möjlighet att forma sitt eget liv. Och att det därför måste finnas en gräns för vad Kollektivet: Nationen, Staten eller Majoriteten kan tillåta sig att göra med eller mot individer.

En demokrati som i det hänseendet inte är liberal riskerar snart att bli något annat.

I det hänseendet var för tjugo år sedan så gott som alla liberaler. 

I varje fall fick man gå långt ut på de politiska ytterkanterna för att hitta förespråkare för det slags oinskränkta majoritetsvälde som idag går under namnet antiliberal demokrati. 

För tjugo år sedan var liberalismen det slagfält på vilket nästan alla politiska strider utkämpades; socialkonservativa liberaler mot kulturradikala liberaler, marknadsliberaler mot socialliberaler. Också socialdemokrater var socialliberaler även om de inte ville medge det. 

För tjugo år sedan tycktes den liberala demokratin inte längre ha några verkliga fiender, och inga verkliga alternativ – vilket i längden kanske inte heller var så bra. 

Eller som jag för tjugo år sedan formulerade saken i det där föredraget om socialliberalismens framtid: 

”Medan demokratin i kontrast mot andra och öppet motbjudande styrelseskick tidigare kunde framställas som ett egenvärde, hör man allt oftare uppfattningen att demokratin är ett medel till andra mål; tillväxt, välfärd, etc. Det betyder också att i den mån demokratin inte kan leverera målen, riskerar alltfler att börja misströsta om medlen. Om folk idag fick frågan om de fick välja mellan demokrati och ekonomiskt välstånd, är jag inte säker på vad de skulle svara.”

Tjugo år senare är jag ännu mera osäker. 

Och då är det inte främst ekonomiskt välstånd jag anar att folk hellre skulle välja, utan än mer, status, tillhörighet, identitet och mycket annat som den liberala demokratin idag av flera skäl har svårt att leverera.

Den antiliberala demokratin lovar förvisso allt det här  – och lite till.

Men dels tror jag inte att den kommer att kunna leverera vad den lovar.

Inte i den globalt alltmer sammanvävda värld vi lever i.

Dels tror jag att den kommer att göra slut på demokratin som vi hittills känt den.