Expressen Kultur 19 september 2023

Att sälja sin själ

Det tog Adolf Hitler en dryg månad att krossa all opposition i Tyskland och inrätta ett nazistiskt terrorvälde. Till sin hjälp hade han en rad personer som när de såg vart vinden blåste förödmjukade sig själva genom förneka vad de nyss hade stått för och kröka rygg för den man de nyss hade föraktat.

I ”Februari 1933, litteraturens vinter” (Nirstedt/Litteratur) skildrar författaren Uwe Wittstock i inträngande detalj hur ett antal framträdande personer i Tysklands kulturliv agerade och reagerade under några dramatiska veckor när allt fortfarande syntes stå och väga. Några flydde, några teg, några försökte opponera sig, några attackerades och fängslades. Trots det snabbt eskalerande politiska våldet fanns fortfarande oppositionspartier att rösta på i riksdagsvalet den 5 mars 1933.

Därefter fanns inga. Därefter härskade nazistpartiet och dess våldsapparat oinskränkt. Därefter gick det heller inte att intala sig att ryggkrökandet varit en taktisk eftergift i syfte att påverka och styra Hitler, vilket var vad några till en början hade intalat sig, inte minst de konservativa och tysknationella politiker som hade hjälpt honom till makten. Några av dem skulle själva slukas av det monster de hade trott sig kunna rida och tämja, andra skulle bildligen (och ibland bokstavligen) dra på sig uniformen och stövlarna, förneka sitt förflutna och ryggradslöst sluta upp bakom Der Führer.

*

Våren och sommaren 2016 uttalade ledande republikanska politiker öppet sitt förakt för Donald Trump. En patologisk lögnare, sade Ted Cruz, senator från Texas. Betald av Putin, sade Kevin McCarthy, kongressledamot från Kalifornien. En bedragare, sade Marco Rubio, senator från Florida.

En av dem som föraktade honom högst och ljudligast var Lindsey Graham, senator från South Carolina. Så snart Donald Trump i juni 2015 hade deklarerat sin kandidatur, deklarerade Lindsey Graham att Trump var en xenofobisk, rashetsande religiös hycklare,  xenophobic, race-baiting religious bigot, därtill en hatfylld galenpanna, kook.

Sedan Trump föreslagit att muslimer skulle förbjudas resa in i USA, förklarade Graham att om det republikanska partiet inte lyckades stå emot ”denne demagog” skulle det förlora sitt existensberättigande. ”Jag är inte rädd för att Trump ska lämna partiet”, sade han. ”Jag är rädd för att vi är rädda för att han ska lämna det.”

När Trump uttalade sig för tortyr av terrormisstänkta gick Graham hårt emot, och när det stod klart att Trump skulle bli republikanernas presidentkandidat förklarade Graham att han inte tänkte stödja honom eftersom han skulle göra oss ”lika barbariska som våra fiender”.  

Hur en av Donald Trumps skarpaste kritiker blev en skrupelfri propagandist och vapendragare för ”en xenofobisk, rashetsande religiös hycklare”, är en sedelärande berättelse, därtill väldokumenterad. I en liten skrift med titeln ”The Corruption of Lindsey Graham: A case study in the rise of authoritarianism”, (The Bulwark 2023, går att ladda ner, finns också som poddserie), skildrar den amerikanske journalisten Will Saletan Grahams väg från principfast Trumpkritiker till principlös Trumpförsvarare. I den mån Graham en gång intalade sig att han skulle kunna styra Donald Trump, så är det idag uppenbart vem som styr vem. Där Graham en gång upprördes över Trumps förakt för lag och rätt, upprörs han nu över åtalen mot honom. Den Joseph Biden han en gång kallade den finaste människa Gud skapat, kallar han nu en makthungrig socialist.  

Så när beslöt Lindsey Graham att sälja sin själ till en ”xenofobisk, rashetsande religiös hycklare”? Den nedslående slutsatsen är att han gjorde det så snart han såg att Trump gick hem hos en stor och växande del av de republikanska väljarna och hade en god chans att bli USA:s näste president. I början intalade han sig att han skulle hoppa upp på den trumpska triumfvagnen för att kunna viska ett och annat ord av vett i örat på kejsaren, därefter utan andra ambitioner och principer än att hålla sig kvar på triumfvagnen, hur oemottaglig för vett kejsaren än visade sig vara.

Den till synes intelligente Lindsey Graham är nog fullt på det klara med att Donald Trump fortsatt är den person han en gång föraktade och hatade, och att han själv har förnekat allt han en gång sade sig tro på och stå för, men han har nu böjt sig så djupt, och blivit så förknippad med Trumps alla nycker och galenskaper (nu också de brott han åtalats för), att han inte kan räta på sig igen utan att gå i bitar.

Fallet Lindsey Graham är kort sagt en studie i hur det nyss otänkbara kan bli det normala. Till det normala för Lindsey Graham, och praktiskt taget hela det republikanska partiet, ja också huvuddelen av de republikanska presidentkandidater som hittills anmält sig, hör nu att bedyra sin obetingade lojalitet mot Donald Trump om han än en gång skulle bli partiets presidentkandidat (vilket allt tyder på), ja också om han skulle gå till val som en dömd brottsling (vilket är fullt möjligt). 

Det första och allt förklarande steget på Lindsey Grahams väg mot total självförnekelse var offrandet av principer för opinioner. Det kan tyckas vara resultatet av en pragmatisk avvägning mellan det önskvärda och det möjliga, men i det här fallet fanns inget utrymme för avvägningar; den som inte var med det republikanska partiets trumpdyrkande väljarbas var emot den, och kriteriet för att inte få den trumpdyrkande väljarbasen emot sig var att själv börja dyrka Trump.

Eller åtminstone låtsas göra det.

Det är möjligt att några av de republikanska politiker som började dyrka den man de nyss hade föraktat inte behövde låtsas, att de hade blivit ett med den trumpska väljarbasen. Men det vanligaste, tror jag, är att de låtsades, eftersom de var livrädda för de miljoner republikanska kärnväljare som Trump med sitt demagogiska geni hade gjort till sina tillbedjare och vapendragare (mer eller mindre bokstavligen) och som han vid minsta darrning på lojalitetsmanschetten skulle kunna vända emot dem för att i närmsta republikanska primärval göra slut på deras politiska karriär.

Jag tror att Lindsey Graham fortfarande låtsas. Att på en och samma gång propagera för mer vapen till Ukraina och för Donald Trumps återval som president, vilket Graham gör (senast i en intervju för BBC), tyder om inte annat på en välutvecklad förmåga till självbedrägeri. Vad Ukraina fruktar mest av allt är att en vän till Putin och fiende till Nato på nytt blir USA:s president.

Vad Lindsey Graham verkar frukta mest av allt är sina väljare.

Det kan tyckas ligga i demokratins natur att politiker ska frukta demos, sina väljare, eller åtminstone anstränga sig för att göra väljarna till lags, och att det är väljarnas sak att fälla dom över sina politiker – och så kan det nog vara.

Men den outtalade förutsättningen för att det ska vara så är att demos inte föredrar politiker som vill avskaffa demokratin.

Och att demokratiska politiker inte är beredda att göra och säga vadsomhelst för att hålla demos på gott humör.

Utvecklingen i USA, där det republikanska partiet förvandlats till en persondyrkande mångmiljonsekt, och där republikanska politiker som Lindsey Graham tävlar i självförnekelse för att hålla Trump och hans sekt på gott humör, tror jag säger något om hur demokratin skulle kunna gå under också här.

Till det svaga knäppandet av ryggkotor som böjs och principer som bryts.

Till den stegvisa anpassningen av demokratiska partier och politiker till auktoritära opinioner och ledare.

Demokratin dör i mörker, lyder devisen på den amerikanska dagstidningen Washington Post.

Demokratin kan också dö i fullt dagsljus, och för egen hand, skulle jag vilja tillägga, och med villig assistans av politiker som är beredda att sälja sina själ.