Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio P1, 13 mars 2022.

Fiendens återkomst

Jag utgår från att Vladimir Putin kommer att förlora det här kriget. Det vill säga att ingenting av det han sagt sig vilja uppnå med det kommer att förverkligas. Att Ukraina kommer att bestå som en fri och oberoende stat och att omvärlden kommer att lyckas samla sig till försvar för den mest grundläggande av de principer som legat till grund för den internationella ordning som etablerades efter andra världskriget; att makt inte får betyda rätt. Att det finns saker som ingen nation kan tillåta sig att göra hur mäktig den än är.

Det är en princip som inte alltid har respekterats ska gudarna veta, men den har ändå funnits där som ett yttersta rättesnöre i form av internationella konventioner och deklarationer. Att med våld – och helt oprovocerat – attackera och invadera ett oberoende land, ödelägga dess städer, terrorbomba dess befolkning, systematiskt fördriva miljoner människor från deras hem, och hota med kärnvapen om någon utifrån skulle våga ingripa till deras försvar, är hur man än ser på det ett flagrant brott, för att uttrycka det milt, mot den internationella rättsordning som trots allt, och med alla sina brister, legat till grund för den värld vi nyss levde i. 

Alltså, något annat än att den världen kommer att segra vill jag inte utgå från. 

Att utgå från att Putin på något sätt vinner det här kriget, och med urskillningslöst våld och kärnvapenhot lägger under sig Ukraina, är att utgå från en värld som jag för ett ögonblick trodde vi hade lagt bakom oss. En värld ”där de starka gör vad de kan och de svaga uthärdar vad de måste”, för att låna historikern Thukydides ord för 2500 år sedan.

Vilket är det viktigaste skälet till att jag inte kan eller vill föreställa mig en värld där Putin tillåts segra. För vad som då också tillåts segra är idén att kärnvapen kan användas – om så bara för att hota och skrämma.

Och tillåts den idén segra lever vi plötsligt i en värld där spärrarna mot kärnvapenrustning och kärnvapenspridning har lossat. Ukraina gav en gång upp sina kärnvapen mot omvärldens försäkringar att de inte skulle behövas, men vilka försäkringar ska i Putins värld övertyga exempelvis Iran?

Alltså, jag måste utgå från att Putins värld inte kommer att tillåtas segra. 

Jag utgår ifrån att en värld byggd på rättsstatens och den liberala demokratins idéer och ideal inte bara kommer att överleva attacken från Putin utan rentav stärkas av den. 

Jag tror nämligen att den liberala demokratin mår bra av att med jämna mellanrum påminnas om vad alternativet skulle kunna vara – eftersom det har visat sig att den liberala demokratin med dess ofrånkomliga vagheter och svagheter och trögheter ibland har svårt att tala för sig själv. 

Churchills hårt slitna fras om att demokratin är det sämsta av alla styrelseskick om man undantar alla andra, har inför Putins totalitära mörker plötsligt fått en ny lyster. 

För snart tjugofem år sedan, då den liberala demokratins seger efter det kalla krigets slut fortfarande verkade ganska säker, skrev jag i en artikel att dess kanske största problem skulle bli fiendebortfallet. Vi har nu hamnat i ett läge, skrev jag, där liberalismen inte längre kan definiera sig mot något annat. Det räcker inte längre att påpeka vad man inte är. ”Den liberala idén står ensam med sig själv, en segrare som nu upptäcker att dess främsta energikälla har varit fiendens anskrämlighet. Och att dess främsta svaghet är – dess vaghet, mångtydighet, ja varför inte kluvenhet.” 

Men nu är fienden tillbaka, mera anskrämlig än någonsin.

Och än en gång ser vi vad som står på spel.

”I det här kriget kämpar vi mot en total lögn i namn av en halvsanning”, skrev författaren Arthur Koestler mitt under brinnande andra världskrig.

Och så är det nog i det här kriget också. 

En total lögn har med totalitära medel gått i krig inte bara med Ukraina utan med allt vad det Europa vi fortfarande lever i står för och bygger på, och det är detta Europa, med alla sina halvsanningar, konflikter och frustrationer, vi måste samla kraft och mod och offervilja för att försvara.

Jag kan och vill inte utgå från något annat än att vi kommer att lyckas.