Några ord på Nationaldagen den 6.6.2023, Tällberg.

Kära ni alla som har samlats i Tällberg för att i andan av vår övernationella mänskliga gemenskap fira vår svenska nationaldag – och kanske femhundra år som nation, hur man nu räknar, och vad man nu menar med nation.

Jag hoppas det framgår att det jag nu säger inte är skrivet av en robot, av det som nu heter chatbot, och som vi för bara ett halvår sedan inte visste vad det var.

Och att det är jag som talar och inte en digital skapelse som intill förväxling ser ut som jag och låter som jag.

Det hade varit säkrare om jag hade kunnat vara hos er i Tällberg. Och vi ansikte mot ansikte hade kunnat samtala om både stort och smått.

Och tillsammans se ut över äppelträden som Bo har planterat.

Och roligare för mig hade det varit förstås.

Så många minnen är för mig förknippade med Tällberg. Minnen av så många samtal, av så många musikupplevelser, av så många minnesvärda människor att samtala med och lyssna till.

Men jag kan försäkra att det är mig ni ser och hör, och att vad jag nu säger kommer från mig och ingen annan.

Jag kan bara beklaga att den digitala utvecklingen ännu inte har gjort det möjligt för en människa att med ett knapptryck förflytta sig fysiskt från en plats till en annan, från Österlen till Tällberg exempelvis, – så att ingensomhelst tvekan hade varit möjlig.

Nej, det sista var förstås inte sant. 

Jag beklagar inte det minsta att den digitala utvecklingen ännu inte har hunnit hit eller dit.

Jag är i själva verket ganska orolig för att den har hunnit dit den har hunnit.

Orolig för det vi kallar människan. För den varelse som med sin artegna förmåga till kulturellt skapande i växande grad har format sig själv och världen hon lever i.

Orolig för att den digitala utvecklingen ska köra över det som gör oss till människor och inte till maskiner.

Det jag anar är att allt som artificiellt intelligenta maskiner kan fås att göra, och det lär snabbt bli alltmer, kommer de att kunna göra bättre och snabbare än vi människor. Konsekvensen blir att vi på alltfler områden kommer att uppfatta maskinernas tänkande – eller vad vi nu ska kalla det – som överlägset människans.

Men den artificiella intelligensens maskiner tänker inte, även om det kan se så ut. Maskinerna räknar. De räknar ohyggligt mycket och ohyggligt snabbt, och det verkar inte finnas någon övre gräns för någondera, men ohyggliga mängder beräkningar är till sist vad deras tänkande bygger på.

Vad vi än kan säga om mänskligt tänkande så bygger det till stor del på något annat.

Exempelvis på vår förmåga till inlevelse, fantasi, moral, kärlek, hopp och tvivel.

Risken, som jag ser det, med att uppvärdera det slags tänkande som maskinerna är kapabla till är att vi börjar nedvärdera det slags tänkande som i all sin oberäknelighet och felbarhet och förunderlighet är vad som gör oss till människor.

Det finns de som menar att människan bevisat att hon inte klarar av att hantera sin förmåga att forma sig själv och världen hon lever i, att vi med författaren Arthur Koestler är ett evolutionärt misslyckande. Att människans förmåga att förstöra sig själv och sin värld kommer att segra över hennes förmåga att bygga den.

Koestler tyckte sig ha sett tillräckligt mycket av förstörelseförmågan i det världskrig han just genomlevt, och i den kärnvapenkapprustning som snabbt mångdubblade vår förmåga att göra slut på vår egen värld.

Putins kärnvapenutpressning i kriget om Ukraina, har om inte annat påmint oss om att hotet inte bara finns kvar – utan att det har blivit större.

Om Ryssland lyckas kärnvapenutpressa sig något slags seger i sitt oprovocerade anfallskrig, kommer avtalet mot kärnvapenspridning inte att vara värt pappret det är skrivet på. Och vi kommer att leva i en värld där kärnvapenmakt har tillåtits bli rätt.

Det är inte minst därför som vi måste gör vad vi kan för att Ukraina ska vinna det här kriget, eftersom det är ett krig till försvar inte bara för Ukraina utan för en värld där inte heller kärnvapenmakt får tillåtas vara rätt.

Jag är inte säker på att vi kommer att lyckas.

Idag finns de som säger att livet på Jorden bara kan räddas om människan försvinner från den. Antingen genom att hon bokstavligen förgör sig själv, eller att hon gör om sig själv till något annat.

Till något mera intelligent, mera tillförlitligt, mera överlevnadsdugligt skulle kanske någon säga. 

Och därmed på något sätt eliminerar det vi brukar kalla den mänskliga faktorn, den där faktorn som vi brukar åberopa när något gått fel på grund av en människas misstag eller felbedömning. Men som också är den faktor som hittills, på gott och ont, är förknippad med den säregna mänskliga förmågan till kulturellt skapande.

Till förmågan att både bygga upp och riva ner,  att både skapa och förstöra.

Och numera som sagt, med förmågan att förgöra sig själv och världen hon byggt sig.

Vilket för mig tillbaka den fråga som Bo Ekman en gång så träffande formulerade – och som fortfarande – och alltmer – är den frågan vi står inför:

How on earth can we live together?

Och jag vill här fokusera på det ord som för mig blivit alltmer centralt.

Ordet ”vi”.

Som i ”vi människor”.

Hur i all världen kan vi förbli människor?

”Om jag än visste att jorden går under imorgon planterar jag mitt äppelträd idag”, citerar Bo Ekman Martin Luther.

Det är vackert sagt. Och såvitt jag förstår är det vackert planterat där borta hos er i sköna Tällberg.

Men det äppelträd jag främst vill se planterat idag är ett nytt kunskapens träd.

Ett träd med en frukt som när vi äter av det får oss att bättre förstå vad det innebär att vara människa.

Och därmed bättre förstå vad som idag krävs av oss för att vi ska kunna förbli det.