Krönika i Godmorgon världen, Sveriges Radio, 20.11.22

Vintern kommer

Vintern har ännu inte kommit till Europa men i München där jag befinner mig är kvällarna mörkare än vanligt eftersom fasadbelysningarna på alla offentliga byggnader är släckta. Det magnifika rådhuset på Marienplatz får nöja sig med återskenet från de privatupplysta husfasaderna runtomkring, och de nyss så konstfullt ljusskulpterade tornen på stans riktmärke, Frauenkirche, smälter nu samman med natthimlen.

Den energibesparing som nedsläckningarna innebär är väl inte särskilt stor, men syftet är nog mindre att spara energi än att med en synlig symbolhandling förbereda tyskarna på den energiknappa krigsvinter som komma skall.

Vintern kommer, Winter is coming, är det ständigt ruvande hotet i den hyllade fantasyserien Game of Thrones; en kommande livstidslång vinter av mörker och död inför vilken seriens sinsemellan krigande klaner och riken skulle göra klokast i att ena sig istället för att kriga ihjäl varandra, vilket alla som har sett serien vet att de ändå gör.

Om associationerna i Game of Thrones går till ett medeltida Europa av eviga krig mellan hårt befästa riken och städer, så är det ingen tillfällighet. Berättelsens upphovsman, amerikanen George Martin, har inte gjort någon hemlighet av att det är från Europas historia han har hämtat sin inspiration.

Till Europas historia hör också att Europa alltid varit mera idé än verklighet.

Utan en idé om Europa finns inget Europa, bara en spretig och svåravgränsad halvö på den västasiatiska landmassan, befolkad av mindre och större folk med en historisk benägenhet att slå ihjäl varandra.

Idén om Europa har framförallt närts av återkommande påminnelser om de mindre och större folkens gemensamma utsatthet och sårbarhet.

Den putinska krigsvinter som nu stundar är en sådan påminnelse, eller borde vara.

Vi kan ju alltid hoppas att vintern inte blir alltför mörk och kall, och att Europas länder lyckas samla tillräckligt i sina energilador för att kunna möta den, och att de klarar av att göra det utan att splittras sinsemellan – men kommer gör den.

”Vintern kommer”, är också titeln på en bok av den ryske schackvärldsmästaren och demokratiaktivisten Garry Kasparov, med undertiteln, ”Varför Vladimir Putin och den fria världens fiender måste stoppas”.

Boken publicerades redan för sju år sedan, efter Putins annektering av Krim, men i sina varningar för vintern som kommer kunde den ha varit skriven igår. ”Det går inte att säkert veta vad som kommer att hända om den fria världen väljer att konfrontera Putin i Ukraina”, skrev Kasparov då. ”Det enda som är säkert är att konfrontationen kommer förr eller senare, och att den kommer att kräva mer resurser, mer uppoffringar och fler liv för varje dag som går.”

Och där är vi nu. Ukraina går in i den kommande vintern med sönderbombade städer, utslagna energiförsörjningssystem och ofattbara mänskliga uppoffringar.

Europas övriga länder går tills vidare in i den lite var för sig, och även om stödet för Ukraina är fortsatt starkt så är det inte svårt att föreställa sig en situation där kravet på fortsatta uppoffringar kan komma att leda till den splittring och försvagning av Västerlandet, the West, som numera är det uttalade målet för Putins krig.

Tyskland är i det sammanhanget ett nyckelland. För stort för Europa och för litet för världen, har det sagts. Genom sin storlek borde Tyskland spela en ledande roll i försvaret av Europa, men genom sin historia har det haft fullt begripliga betänkligheter mot att göra det. Och även om kriget i Ukraina har utlöst ett radikalt tyskt omtänkande på den punkten, med planer på en omfattande militär upprustning, så finns i Tyskland fortfarande en förhållandevis stark opinion mot att sända vapen till Ukraina. Var tredje tysk säger i en undersökning att stödet till Ukraina har gått för långt, och var femte att sanktionerna mot Ryssland har gjort det.

Hur de symboliskt nedsläckta kyrktornen och fasaderna i Tysklands städer ska uppfattas beror väl därmed på vem som är betraktaren.

Själv väljer jag att uppfatta dem som en påminnelse om att mörkret i Ukraina också är vårt – och därmed om behovet av fortsatt solidaritet.

Vilket inte hindrar att jag tror solidariteten lika väl skulle kunna stärkas av Europas vilja och förmåga att trotsigt lysa upp den vinter som Vladimir Putin vill sänka över oss alla.