Kulturessä i Expressen, 12 november 2023

Israels återvändsgränd

Om skiftande alliansers ofrånkomliga och tidvis ödesdigra betydelse för den lilla remsan land mellan Medelhavet och Jordanfloden har Bibeln åtskilligt att lära. De samhällen som genom historien uppstått här har alla präglats av sin belägenhet mellan långt större och mäktigare och tidvis konkurrerande civilisationer, och därmed av sitt behov att alliera sig med än den ena än den andra.

De bibliska profeter som tvingades bevittna hur inte heller skiftande allianser kunde förhindra den lilla landremsans återkommande erövring och förstörelse formulerade inte minst därför den historiskt banbrytande idén om ett samhälle byggt på de svagas rättvisa gentemot de starkas makt, och därmed, för att använda en terminologi från vår tid, idén om betydelsen av mjuk makt, soft power, gentemot hård.

”Ve dem som drar ner till Egypten efter hjälp! De sätter sin lit till hästar, förtröstar sig på stridsvagnarnas mängd och den väldiga hopen av vagnskämpar”, varnade profeten Jesaja sin tids kungar i Jerusalem.

Istället: ”Genom rätt skall Sion räddas, genom rättfärdighet de som bor där.”

I någon mening besannades Jesajas profetia. Vad som fanns kvar sedan kungarike efter kungarike på den smala landremsan erövrats och gått under var ett bibliskt folk, Israel om man så vill, som i ”förskingringen” eller ”diasporan”, kunde leva vidare och utveckla en tidvis blomstrande judisk kultur utan att sätta sin lit till stridsvagnar och vagnskämpar. Redan vid tiden för det andra templets förstörelse levde fler judar på andra platser än på den lilla landremsan mellan havet och floden.

I den bibliska historiens ljus har hård makt inte varit Israels bästa vapen.

Och kanske inte heller i ljuset av den historia som skrivs nu.

I varje fall har Israels militära övermakt inte på länge kunnat omsättas i strategiska fördelar. Alltsedan den olycksaliga invasionen av Libanon 1982 (med massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila som följd) har Israels krig kostat mer än de smakat. Kriget i Libanon sommaren 2006 utplånade inte Hizbollah som det var tänkt, utan stärkte det. Kriget i Gaza ett halvår senare utplånade inte Hamas som det var tänkt, utan stärkte det. Samma sak med varje nytt krig för att utplåna Hamas (2008, 2012, 2014), eller ”klippa gräsmattan” som det med tiden kom att heta, de utplånade inte Hamas utan stärkte det.

Inte heller det krig som nu pågår och som är tänkt att utplåna Hamas ”en gång för alla” kommer att ”en gång för alla” utplåna någonting. Allraminst det faktum att Israel fortsatt ligger där det ligger, på en smal landremsa mellan havet och floden, fortsatt omgivet av långt större och potentiellt mäktigare riken. Och därmed inte heller det faktum att också detta Israel, hur väl rustat det än är, har måst förlita sig för sin överlevnad på allianser med än den ena än den andra stormakten – sedan 1967 med USA.

I spåren av ännu ett krig utan skönjbart slut och mål, med långt mer död och förstörelse än någonsin tidigare, och med ännu en geopolitisk jordbävning mullrande runt gränserna, borde det än en gång stå klart för Israel att stridsvagnars mängd inte heller den här gången kommer att säkra dess existens ”en gång för alla”. Och att det därför, om än mycket sent på dagen, än en gång borde försöka sig på det slags makt som Jesaja på sin tid förespråkade; att med rätt och rättfärdighet åstadkomma fred och försoning mellan folken på den lilla landremsan mellan havet och floden.

Osloavtalet 1993 mellan Israel och PLO var ett sådant försök, och för ett kort ögonblick såg det ut som om handslaget i på hög höjd mellan Itzhak Rabin och Yassir Arafat skulle följas av tusen och åter tusen handslag på marken, och i en politisk process byggd på rätt och rättvisa leda till en uppdelning av den lilla landremsan i två stater i fredlig samlevnad sida vid sida.

Jag anar att den forne överbefälhavaren Rabin efter det palestinska upproret 1987 och Saddam Husseins missiler över Tel Aviv 1991 hade insett den militära maktens strategiska begränsningar och började se fred och försoning med palestinierna som en strategisk nödvändighet.

Men Rabin mördades av sina egna och insikten om den strategiska nödvändigheten gav vika för ännu period av strategiskt övermod, och en alltmer aggressiv ockupations- och bosättningspolitik som målmedvetet undergrävde förutsättningarna för en uppdelning av den smala landremsan i två stater. Den ena folket fortsatte att militärt härska över det andra och den ena staten att med ”fakta på marken” kolonisera bort de territoriella grundvalarna för vad som skulle kunna ha blivit den andra.

Under decennierna som följde intalade sig Israel att det strategiska problemet var löst, att staten på den lilla landremsan för all framtid kunde leva vidare som ockupationsmakt och de facto apartheidstat, att palestinierna var för svaga och splittrade för att hävda sin sak, att Israel var militärt överlägset nog att slå ner varje palestinsk revolt och avskräcka varje regional fiende. Under de senaste åren levde Israel dessutom i föreställningen att i en ny strategisk allians med den ena eller andra autokratiska härskaren i den arabiska omvärlden (the Abraham Accords) politiskt desarmera palestinierna och slutgiltigt förpassa deras sak till historiens sophög.

Alltför länge levde Israel kort sagt i strategisk självförnekelse, vilket om inte förr stod klart på morgonen den 7 oktober 2023 då Hamas med sitt genombrott av den ”säkra” gränsen mellan Gaza och Israel och iscensättandet av en pogromliknande massaker på uppemot ettusenfyrahundra intet ont anande israeliska män, kvinnor och barn, riktade ett perfekt knivhugg mot såväl staten Israels som all världens judars ömmaste smärtpunkt. Detta var inte bara en av de dödligaste pogromerna i judiskt mannaminne (Förintelsen undantaget), utan därtill en pogrom i en stat som historiskt hade motiverat sin existens, och med tiden också sin politik, med behovet av en säker tillflyktsort för världens judar. Om Hamas avsikt var att väcka den judiska världens historiska demoner till liv och provocera Israel till ett militärt gensvar av sådana proportioner att det i bästa fall (ur Hamas synvinkel) skulle utlösa en geopolitisk jordbävning, och förhoppningsvis (ur Hamas synvinkel) ett förödande regionalt storkrig som en gång för alla skulle göra slut på möjligheterna till fred och försoning mellan folken på den lilla landremsan mellan havet och floden, så var det just så här man skulle göra.

Israels mål att med en förintande militäraktion ”en gång för alla” göra slut på Hamas är naturligtvis lika illusorisk som Hamas mål att med en förskräckande terrorattack inleda ”befrielsen” av Palestina ”från floden till havet”. Det hindrar inte att också illusioner kan ha högst verkliga och förödande konsekvenser. Hur kriget än kommer att sluta (den här gången) har Israels existentiella sårbarhet och strategiska svaghet blottats som aldrig förr, medan Hamas har lyckats provocera fram ännu en katastrof, ännu en Nakba, över sitt eget folk, i avsikten att spränga sönder de sista resterna av den alltmer igenvuxna vägen till fred och försoning.

I så måtto har Hamas redan segrat eftersom Israel med sitt självsvåldiga och humanitärt upprörande gensvar fortsatt har agerat utifrån den såväl moraliskt som geopolitiskt ohållbara strategin att palestinierna för all framtid måste undertryckas – och om så krävs fördrivas från den lilla landremsan mellan floden och havet.

Den moraliska ohållbarheten har varit tydlig länge nu, men faktiskt också den geopolitiska. Vad Jesaja en gång varnade för, och Itzhak Rabin en gång försökte dra de politiska slutsatserna av, den långsiktiga ohållbarheten i en strategi byggd på militär övermakt enbart, borde om inte förr ha stått klart sedan Israels militära skyddsmakt USA gång efter annan (Afghanistan och Irak) demonstrerat sin oförmåga att med militära medel projicera makt i regionen. Mycket lite talar idag för att den förmågan har ökat. Mycket talar istället för att USA går mot en period av inre osäkerhet och yttre försvagning.

Oavsett hur mycket av Hamas som den här gången utplånas, och hur mycket av Gaza som jämnas med marken, och hur många tusen palestinier som dödas eller fördrivs från sina hem, markerar Hamas hjärtstöt mot Israel den 7 oktober slutet på en israelisk säkerhetsdoktrin byggd på politiskt-militärt övermod och strategiskt självbedrägeri.

Ein brira, inget val, är ett hebreiskt uttryck som i Israel kommit att förknippas med den statsgrundande myten att staten Israel aldrig haft något val, att historiens krafter och geopolitikens villkor ställt den unga staten på den smala landremsan mellan havet och floden inför vägval där det bara funnits ett val att göra och en väg att gå.

Det är givetvis inte sant, i Israels historia har funnits val som inte gjorts och vägar som inte prövats. Vart de hade kunnat föra vet vi naturligtvis inte. Vad vi vet är att de vägar som valts har fört Israel mot en återvändsgränd. Den geopolitiska sårbarheten har stadigt ökat, den militära övermaktens förmåga att leverera säkerhet har stadigt minskat och de redan sköra förutsättningarna för fred och försoning mellan folken på den smala landremsan mellan floden och havet har stadigt skjutits sönder.

Och om möjligt än mer utopisk ljuder idag Jesajas vackraste profetia:

Ty från Sion skall lag förkunnas,
från Jerusalem Herrens ord.
Han skall döma mellan folken,
skipa rätt bland alla folkslag.
De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte lyfta svärd mot varandra
och aldrig mer övas för krig.